Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det elektriska fältets inflytande på ljusemissionen. Av prof. J. Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DET ELEKTRISKA FÄLTETS INFLYTANDE PÅ LJUSEMISSIONEN. 107
det elektriska fältets inflytande på ljusemissionen; beträffande
detaljerna måste hänvisas till facklitteraturen,
Rön och erfarenheter från den magnetiska spektraleffekten
(Zeemanfenomenet) hava återverkat på och även delvis
underlättat planläggningen av undersökningarna över Starkeffekten;
detta har också föranlett mig att här och där göra en
jämförelse mellan de båda effekterna.
1. Bandlinjerna i det elektriska fältet.
Redan i sina tidigaste arbeten kunde Stark konstatera en
avgjord åtskillnad i det elektriska fältets inverkan på olika
klasser av linjer. Vad bandlinjerna i vätgas- och
kvävgasspektrum beträffar, så trotsade de länge varje försök till
uppdelning eller förskjutning. Först med användande av
utomordentliga hjälpmedel lyckades Stark påvisa en inverkan av
det elektriska fältet. Fig. 4 utgör en reproduktion av en av
Stark tagen spektralfotografi över H2-bandspektrum.
Spektrogrammen A överst och underst tjäna till jämförelse och äro
tagna från den positiva ljuspelaren, där det elektriska fältet
är obetydligt. Spektrogrammen B och G äro tagna från
strålningsrummet bakom den perforerade katoden och hänföra sig
till ett fält om 48000 volt/cm resp. 74000 volt/cm. Såsom
synes sönderfalla B och G i vardera två parallella
spektralband; vi erinra oss, att mellan strålningsrummet och
spektrografens spalt befinner sig ett kalkspatprisma
(Wollastonprisma), vilket ger oss två polariserade bilder av ljuskällan på
spalten och två motsvarande spektralband på plåten. Man
ser att även med så stark dispersion och vid så betydande
fält som 74000 volt/cm vissa vätebandlinjer ej uppvisa ett
spår till uppdelning eller förskjutning; t. ex. Å 4634,2. Andra
grupper av bandlinjer förete en ringa uppdelniDg; t. ex. Å 4412,5
och Å 4461. Såvitt man kan döma, äro uppdelningarna vid
väte-bandlinjerna ensidiga; komponenter uppstå antingen endast
på den kortvågiga sidan om den odelade linjen, eller också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
