Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det elektriska fältets inflytande på ljusemissionen. Av prof. J. Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DET ELEKTRISKA FÄLTETS INFLYTANDE PÅ LJUSEMISSIONEN. 113
delning, som vi lärt känna hos vätets serielinjer, synes vara
ganska ovanlig; den återfinnes möjligen hos den Fowler’ ska
heliumseriens linjer.
Fig. 7 utgör en reproduktion av ett av mig taget fotografi
av heliumspektrum vid en fältstyrka om 108000 volt/cm; å
detsamma förekomma såsom föroreningar några av de
nyssnämnda Balmerska vätelinjerna. Fig. 8 upptager en något
förstorad detalj, nämligen den diffusa heliumlinjen i=4922 A.E.
och vätelinjen Ho; såsom synes, är det en påfallande skillnad
i uppdelning mellan dessa bägge linjer. A fig. 7 finnas även
exempel på linjeförskjutningar utan uppdelning åt såväl rött
som violett.
Komponentemas polarisation och intensitetsfördelning; nya
linjeserier. Från den transversella Zeemaneffekten erinra vi
oss, att linjerna av magnetfältet alltid uppdelas i
linearpolariserade komponenter. Starkeffekten visar även på denna punkt
en viss olikhet.
Såsom nämnt erhålles genom Wollaston (kalkspat)-prismat
tvänne spektralband på plåten; linjer, som till äventyrs äro
linearpolariserade parallellt eller vinkelrätt mot fältet, kunna
således endast förekomma i det ena av dessa spektralband.
Undersökningarna hava visat, att endast en
linjeförskjutning i regel icke är åtföljd av någon polarisation. Vid
linjeuppdelning bliva komponenterna oftast mer eller mindre
polariserade. T. ex. vid Ho förekomma p- och s-komponenter av
inbördes olika intensitet på samma avstånd från den odelade
linjen. Vid H§ åter tyckas komponenterna vara’ fullständigt
linearpolariserade. Men det finnes också fall, där av allt att
döma en uppdelning i opolariserade komponenter äger rum;
enligt Stark & Liebert skola de diffusa biserie- och
huvud-serielinjerna hos Helium I uppdelas i osymmetriskt belägna,
opolariserade komponenter.
En måhända ganska opåräknad effekt är fältriktningens
inverkan på intensitetsfördelningen mellan komponenterna.
Jag har i det föregående framhållit den ovanligt symmetriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
