Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röntgenspektra. Av prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konstanterna i förhållande
till det angivna stensalt-värdet,
av vilka vi anföra följande:
KCl.
3,136.10-8
cm.
Kvars . .
4,23 »
»
Glimmer.
10,1 »
»
Socker. .
10,56 »
»
Gips. . .
7,584 >
»
I alla dessa fall gälla de angivna värdena för de
kristallytor, som lättast kunna erhållas i för spektroskopiskt
ändamål tillfredsställande storlek.
§ 3. Röntgenrör för fysikaliska ändamål.
Sedan nu i korthet angivits principerna och
förutsättningarna för bestämning av våglängden hos en röntgenstråle,
vilja vi betrakta de metoder, som komma till användning för
framkallande av den »karakteristiska» röntgenstrålningen hos
de kemiska elementen. Som bekant utsänder ett ämne
röntgenstrålar, då det bombarderas med negativt laddade
partiklar, katodstrålar. I de rör, som vunnit allmän burskap, spec.
genom sin användning för medicinska ändamål, har luften
utpumpats så långt, att en för röntgenstrålarnas framkallande
lämplig urladdningsform uppstår, då de båda elektroderna i
röret sättas i förbindelse med polerna till ett induktorium eller
en högspänningstransformator. Ett röntgenrör, byggt på denna
princip, är synnerligen känsligt för en ändring i
luftförtunningen, så att särskilda anordningar måste träifas för att tid
efter annan, då den i röret befintliga luften genom
strömgenomgången förbrukas, kunna tillföra små luftmängder till
ersättning. En annan, särskilt för fysikaliska användningar
stor olägenhet ligger däri, att spänningen och strömstyrkan
hos dessa rör ej kunna regleras oberoende av varandra och
dessutom äro i hög grad beroende av luftförtunningen i röret.
Röntgentekniken har därför ett stort framsteg att anteckna,
då Coolidge och Lilienfeld (1913), oberoende av varandra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
