Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röntgenspektra. Av prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att erhålla största möjliga skärpa på spektrallinjerna
är det nödvändigt, att det av Bragg angivna villkoret: lika
avstånd från spalt till kristallens vridningsaxel som från axeln
till den fotografiska plåten, är uppfyllt. Med användning av
en plan fotografisk plåt är detta givetvis endast möjligt för
ett mycket begränsat spektralområde. För alla mätningar,
där den största precision eftersträvas, användes därför endast
ett litet område i plåtens mitt.
Då en uppmätning av en spektrallinjes våglängd går ut
på bestämmandet av den vinkelavvikning 2(p denna stråle
lidit vid reflektionen mot kristallytan, skulle det vara
nödvändigt att utom den reflekterade strålen även bestämma
riktningen av den direkta mot kristallen infallande strålen. Den
senare kan emellertid av praktiska skäl ej fastläggas med
tillräcklig noggrannhet, varför mätningen i stället är baserad på
en dubbel upptagning av den reflekterade strålen: ena gången
vid en spegling åt vänster, andra gången åt höger. Den
resulterande vinkeln är ’uppenbarligen dubbelt så stor som den
enkla avvikningen, d. v. s. åcp. Om man således mellan de
båda upptagningarna vridit kasetten exakt 4<p (och kristallen
så mycket, att den befinner sig i rätt läge för att kunna
reflektera den sökta strålen), så skulle resultatet helt enkelt bli,
att de båda bilderna av spektrallinjen fölle över varandra på
plåten. Vid en upptagning förfar man nu så att kasetten
vrides något litet för mycket eller något för litet, varigenom
de två bilderna av en och samma spektrallinje falla vid sidan
om varandra. Genom uppmätning av avståndet mellan
linjerna är det lätt att angiva hur mycket — mer eller mindre —
kasetten skulle vridits, för att linjerna skulle sammanfallit.
Adderas eller subtraheras denna lilla vinkel till den avlästa
vridningsvinkeln, erhålles så den sökta avvikningen 4<p.
Denna metod kan, som nämnts, användas för större delen
av hittills kända röntgenspektrallinjer, nämligen från de
största förekommande våglängder upp till en våglängd av c:a
1 Å. E. För kortare våglängder måste hänsyn tagas därtill,
att reflexionen ej äger rum i kristallens ytskikt, vilket är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
