Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fältstyrkor. Rektanglarnas höjd ger ett ungefärligt mått på
linjernas intensitet, deras bredd anger linjernas brist på
skärpa.
När man jämför figurens teoretiska med dess
experimentella del, måste man å ena sidan hålla i minnet, att
intensiteterna ej kunna beräknas exakt med hjälp av
korrespondensprincipen utan endast uppskattas på ett ungefär. A andra
sidan måste man betänka, att urladdningsförhållandena vid
Paschens försök endast voro ofullständigt kända. När man
dessutom lägger märke till, att hela figuren avbildar ett
våglängdsområde på endast 0,8 A, måste man beteckna
överensstämmelsen som synnerligen tillfredsställande. Ett intressant
drag hos figuren kunde vi ha förutsagt utan beräkning. Om
vi se bort från linjen 44 -> 3X, som tydligen framkommit
genom de elektriska krafterna i försöksröret, se vi, att de enda
av de iakttagna linjerna, som ha någon större intensitet, äro
42 -> 3X, 43 -> 32 och 44 -* 33, alltså just de enda linjer, vid
vilkas utsändande le avtager med en enhet. Dessa linjer
korrespondera med den harmoniska komponent, vars frekvens är
co + ö, och vars svängningsriktning alltså överensstämmer
med elektronens omloppsriktning kring kärnan. Dennas
amplitud är därför större än amplituden hos den harmoniska
komponent, som har frekvensen oo — <7, och som
korresponderar med övergångar, där k minskas med en enhet. Vi se
också, att linjerna 42 -> 33 och 4X -> 32 ha mycket liten
intensitet1.
Till sist vilja vi i siffror se, hur god överensstämmelsen
är mellan de beräknade och de uppmätta våglängderna för
finstrukturkomponenterna. Av de föregående formlerna kunna
vi beräkna energiskillnaden mellan de två tillstånd, som hos
väte höra till n = 2 (Balmerseriens sluttillstånd). Om vi
dividera denna energiskillnad med A, erhålla vi en liten
frekvens, som vi beteckna med AvH. Den mäter tydligen
dubblettavståndet hos de högre linjerna i Balmerserien, där be-
1 Jmfr sid. 78.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
