Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur avspeglar sig en stjärnas konstitution i dess spektrum? Av doc. B. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur avspeglar sig en stjärnas konstitution 223
Genom de tre första karakteristika, massa, täthet och absolut strålningskraft är alltså effektiva temperaturen bestämd. Nu uppställer sig frågan, vilken relation som består mellan Te och temperaturfördelningen nära stjärnans yta. Den bästa möjligheten att pröva denna fråga erbjuder solstrålningen, speciellt variationen i strålningsintensitet, då vi gå från solskivans centrum till dess kant. Det visar sig, att intensiteten ständigt avtar från centrum mot kanten, och detta antyder, att den solstrålning vi motta ej kommer från ett enhetligt skikt i solgaserna utan är en blandning av strålning från olika skikt. Då vi gå mot solkanten utestängas successivt till följd av den längre väglängden för strålen de djupaste lagren från att ge något bidrag till strålningen, och den sammanlagda intensiteten avtar, hastigare för violetta strålar än för röda.
Det utan jämförelse viktigaste observationsmaterialet angående solstrålningens olika egenskaper har insamlats av Abbot och hans medarbetare vid Smithsonian Institution i Washington. Den viktigaste teoretiska grundvalen för en behandling av hithörande problem åter är given av Schwarzschild år 1906. Det är principen för strålningsjämvikten, som innebär, att solgaserna (åtminstone i de yttersta lagren) äro i jämvikt med gravitationskraften i ett stationärt strålningstillstånd, d. v. s. varje element av gasen emitterar varje ögonblick lika stor mängd strålningsenergi som den absorberar, och »nettoströmmen» av energi från solens inre passerar yt-
lagren utan att ändras till sin storlek. Hypotesen leder till en viss relation mellan temperaturen och djupet in mot centrum. Med denna utgångspunkt är det möjligt att ganska väl återge Abbots och hans medarbetares observationsresultat, både vad beträffar intensitetsfördelningen på solskivan för enskilda våglängder och solspektrums energikurva. Vissa smärre avvikelser kunna troligen återföras på den schematisering av problemet, som åtminstone för närvarande är nödvändig. Sålunda veta vi, att avvikelser från jämviktstillståndet existera i protuberanser och solfläckar — en liten förändring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
