Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur avspeglar sig en stjärnas konstitution i dess spektrum? Av doc. B. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur avspeglar sig en stjärnas konstitution 227
Med en sannolik årlig parallax av 0",018 motsvarar den uppmätta skenbara diametern av a Orionis en verklig diameter av 390,000,000 km., d. v. s. något mindre än Marsbanans diameter.
Om, såsom med säkerhet är fallet, intensiteten på stjärnans skenbara skiva avtar från centrum mot kanten (och. sannolikt något hastigare än för solen), blir den av Pease mätta diametern, som erhållits under antagande av likformig intensitet, något för liten, möjligen ända till 20 %.
De direkta diametermätningarna ge oss en mycket värdefull kontroll på beräkningen av effektiv temperatur och ytljus-styrka genom tillämpning av Plancks lag. Vi få en direkt verifikation av de röda »jättestjärnornas» oerhörda dimensioner. För a Orionis finna vi en verklig diameter överstigande 280 gånger solens, för a Bootis, Arcturus, finna vi på liknande sätt ur parallaxbestämningarna sanna diametern ungefär 17 gånger solens. Ur Eddingtons samband mellan absolut strålningskraft och massa (se följande) kan massan för a Orionis skattas till omkring 13 solmassor. Då solens medeltäthet är 1,4, blir medeltätheten för a Orionis omkring 8,3 • 10-7. Härav följer, att materien i de röda jättestjärnorna måste befinna sig i ett tillstånd av största förtunning.
EN STJÄRNAS ABSORPTIONSLINJESPEKTRUM SOM FUNKTION AV TEMPERATUR OCH TRYCK.
Det har visat sig, att den överväldigande majoriteten stjärnor med avseende på sina spektra kunna indelas i ett fåtal typer, mellan vilka en kontinuerlig övergång kan konstateras. Man fann snart genom spektralfotometriska undersökningar, att spektraltypserien framstod som en temperaturserie. Den effektiva temperaturen bestämd enligt Plancks lag ändrade sig kontinuerligt från den ena typen till den andra. Men man lyckades så småningom påvisa vissa små förändringar i spektra, som ej låta sig inordna restlöst i temperaturserien. Det iakttagna fenomenet rörde närmast intensiteten av vissa utpräg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
