Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundämnenas sönderdelning. Av doc. H. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en tidigare okänd företeelse. Deras massa, bestämd liksom för /^-partiklarna ur den grad till vilken de i magnetiska och elektriska fält avböjas från sin rätlinjiga flygbana, är fyra gånger större än väteatomens (mer än 7,000 gånger elektronernas) och är alltså lika med massan av en atom tillhörande det näst lättaste grandämnet, ädelgasen helium. De bära en elektrisk laddning av positivt tecken, till storleken lika med två elementarladdningar, och röra sig med en hastighet, som för de snabbaste av dem, a-partiklarna från radium C och från torium C, uppgår till omkring tjugutusen kilometer i sekunden. När a-partiklarna förlorat sin höga hastighet, bli de i stånd att genom infångandet av två elektroner bilda elektriskt neutrala atomer och bli då, enligt vad sir William Ramsay och Suddy först visade på spektroskopisk väg, identiska med vanliga heliumatomer. Helium uppträder alltså som en biprodukt vid de radioaktiva sönderfall som åtföljas av a-partiklars utsändande.
I helium av atmosfärstryck kunna atomerna vid sin värmerörelse, som vid 0° ger dem en medelhastighet om nära en kilometer i sekunden, endast röra- sig en mycket kort vägsträcka, ungefär en tiotusendels millimeter, den s. k. fria väglängden, innan de stöta mot en av sina grannar, varvid de elastiskt återstudsa i en ny riktning. Däremot förmå a-partiklarna från Ra C att i samma gas tillryggalägga mer än 30 cm, innan de hejdas (i luft är »räckvidden» 7 cm) utan större avvikelser från sin rätlinjiga bana. Detta kan endast förklaras så att de flyga rakt igenom de hundratusentals atomer, som de råka på sin väg, att atomerna alltså, fullkomligt elastiska gent emot stötar av vanlig intensitet, förhålla sig nästan fullkomligt motståndslösa gent emot a-partiklarnas anslag, låta sig passeras av dem, ungefär som en myggsvärm genomflyges av en gevärskula.
Genom upptäckten av a-partiklarna, projektiler starka nog att genomslå det pansar av krafter som utåt avgränsa atomen, har studiet av de radioaktiva fenomenen givit oss en möjlighet att sondera atomernas inre. Några av de resultat som er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
