Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante August Arrhenius av fil. lic. F. Thorén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vatten av tvenne beståndsdelar. Dessa äro en aktiv (elektrolytisk)
del och en inaktiv (icke elektrolytisk) del. Vid lösningens
utspädning ökas den aktiva delen och minskas den inaktiva. Han inför
begreppet »aktivitetskoefficient», som sammanfaller med det i
senare arbeten begagnade »elektrolytisk dissociationsgrad». I
Sv. Kem. Tidskr. 1890 »Theorien för lösningar» motiverar
Arrhenius beteckningen »aktiva molekyler» i stället för den från hans
ståndpunkt konsekventare: »elektrolytiskt dissocierade molekyler».
Han säger, att den åsikt, som kommer till uttryck i den senare
beteckningen, skulle vara alltför mycket stridande mot de då
gällande grundsanningarna i den kemiska vetenskapen. Det torde
ej vara fullt klart, om det var taktiska skäl som motiverade denna
mera obestämda benämning, eller om Arrhenius själv vid denna
tidpunkt hade svårt att acceptera de fulla konsekvenserna av sin
teori.
Det var Arrhenius’ avsikt att med dessa båda avhandlingar
vinna doktorsgrad i fysik. Thalén ansåg dem dock ej lämpliga
för detta ändamål, varför de måste behandlas som en kemisk
doktorsavhandling. Det var uppenbart att innehållet måste väcka
opposition inom kemisternas läger. Föreställningen, att när t. ex.
ett salt löses i vatten, den starka kemiska frändskapen, som rådde
mellan saltmolekylens delar, skulle upphöra utan någon
energikompensation utifrån var dåtidens kemister motbjudande. Denna
affinitet hade ju givit sig till känna vid saltets bildning som det
häftigaste värmefenomen. Man förbisåg att affinitetskrafterna
omvandlats till elektriska fältkrafter. Vidare insåg man ej
skillnaden i egenskaper mellan atomer i oladdat tillstånd och de av
dessa bildade jonerna. Omkring 1800talets mitt hade uppkommit
en stark motvilja mot alla spekulativa moment i den kemiska
vetenskapen. De teoretiska föreställningar man ärvt, hade
urvattnats till den grad, att man därur endast hämtade beteckningar
och symboler, vilka man frigjort från bestämda föreställningar.
Man var uppfostrad att endast taga det för gott, som var
tillgängligt för den omedelbara iakttagelsen. Arbetshypotesens värde
erkändes ej, och det spekulativa i Arrhenii arbeten avskräckte
själarna. Särdeles som författaren djärvdes klart precisera vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
