Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante August Arrhenius av fil. lic. F. Thorén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terna skulle låta behandla sig enligt van’t Hoffs allmänna
princip, ty elektrolyternas anomala uppträdande var ju en omedelbar
följd av den elektrolytiska dissociationen, blott man tog steget
fullt ut och ansåg de laddade molekylfragmenten, d. v. s. det som
dolde sig bakom beteckningen »aktiva molekyler», som fria och i
kinetiskt avseende således jämställda med de övriga lösta
molekylerna. Arrhenius insåg detta. År 1887 publicerade han i
Översikt av K. Vetenskapsakademiens Förhandlingar och i Zeitschrift
für physikalische Chemie en avhandling betitlad: »Försök att
beräkna dissociationen (aktivitetskoefficienten) hos i vatten lösta
kroppar.» I denna gav han kvantitativ utformning åt sin
dissociationsteori. Dissociationsgraden beräknades här som
»förhållandet mellan lösningens faktiska molekylära ledningsförmåga och
det övre gränsvärde, mot vilken denna lösnings molekylära
ledningsförmåga närmar sig vid ytterlig utspädning». För sådana
lösningar, som enligt van’t Hoffs lag voro abnorma, hade i gaslagen
införts en s. k. isotonisk koefficient i, uttryckande förhållandet
mellan det faktiska osmotiska trycket och det tryck, som beräknas
enligt gaslagen. Arrhenius uppställde nu i en formel sambandet
mellan denna isotoniska koefficient och den enligt honom
beräknade dissociationsgraden. De experimentella data bekräftade
väl den av Arrhenius företrädda uppfattningen, och antagandet
av en elektrolytisk dissociation i vissa lösningar hade ej blott
visat sitt sanningsvärde utan även sin användbarhet.
Dissociationsteorien var utvecklad i sina huvuddrag, det första, heroiska
skedet i dess historia var till ända, och dess läror spredos hastigt.
De följande åren visade ytterligare fruktbarheten hos Arrhenii
dissociationsteori. Redan 1888 kunde Nernst uppställa sin teori
för elektromotoriska krafters uppkomst i lösningar och deras
beräkning. Ostwald framträdde med sin utspädningslag, gällande
för svaga syror och baser, i vilken han tillämpar
GuldbergWaages lag om massverkan på den elektrolytiska dissociationen.
Dissociationskonstanten blev ett rationellt mått på affiniteten.
Arrhenius själv uppställde tesen om saltlösningars additiva
egenskaper, såsom beroende på, att en viss jonart bibehåller sina
individuella egenskaper oberoende av, med vilken annan jonart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
