Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante August Arrhenius av fil. lic. F. Thorén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en enkel förklaring, likaledes en stor mängd andra
erfarenhetssatser ur den oorganiska kemien. Men giltighetsområdet för denna
hypotes har varit mycket svårt att precisera. Särskilt gäller detta
för de flesta reaktioner inom den organiska kemien, där en
elektrolytisk dissociation ej har kunnat påvisas med nu tillgängliga
hjälpmedel. Vore det så, att reaktionsmekanismen alltid kunde
uppfattas som en omsättning mellan de fria jonerna, skulle såväl
jämviktstillståndet i ett löst reaktionssystem, som den hastighet
varmed systemet strävade att uppnå detta tillstånd kunna beräknas
på förhand, under den förutsättningen att dissociationskonstanter
och fördelningskoefficienter för samtliga jonkombinationer äro
kända. Med hjälp av ett relativt litet antal naturkonstanter bleve
man alltså i stånd, att förutsäga ett kemiskt förlopp i en lösning,
och därmed hade man tagit ett jättesteg fram mot kemiens
huvudmål. Att de lagar, den unga dissociationsteorien därvid ville
tillämpa, ännu voro bristfälliga i sina detaljer, minskar ej den
principiella betydelsen i denna tanke, en av de mest storvulna i
kemiens historia. Mycken strid har stått och står alltjämt om
denna fundamentala fråga, och utgången kan ingen förutsäga.
Men att denna Arrhenii geniala tes gjort den oorganiska
kemiska forskningen utomordentliga tjänster är uppenbart; dess
verkan kan sägas hava varit förlösande.
Den elektrolytiska dissociationsteorien fick sin kvantitativa
bekräftelse ur data hämtade från utspädda lösningar av svaga
elektrolyter. Ville man däremot tillämpa massverkans lag på
dissociationen hos starka baser och syror eller salter av dylika,
visade det sig, att dissociationskonstanten ökades med
koncentrationen, d. v. s. dissociationen hos dessa ämnen äro i koncentrerade
lösningar större än den, som beräknas enligt Arrhenius ur
ekvivalentledningsförmågan. Tidigt hade uppmärksamheten blivit
fäst vid detta förhållande, och många försök gjordes att råda bot
för den bristande överensstämmelsen genom empiriska
modifikationer i de exponenter som förekomma i uttrycket för
dissociationsisotermen. Men då ingen teoretisk motivering kunde
presteras för detta empiriska avpassande av talvärdena, befordrade
dessa strävanden föga vår kännedom om tillståndet hos jonrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
