Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante August Arrhenius av fil. lic. F. Thorén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som erhöll denna ärebetygelse. Van?t Hoff hade erhållit detta
pris år 1901, första gången det utdelades.
Till Arrhenius strömmade lärjungar från när och fjärran, och
Stockholm blev jämte Amsterdam och Leipzig centralhärden för
den unga fysikalisktkemiska forskningen. För utlandet framstod
Arrhenius som huvudgestalten i svensk naturforskning under
detta skede, och tack vare sina under vandringsåren knutna
vänskapsband med ledande vetenskapsmän världen runt, gjorde han
våra utländska vetenskapliga förbindelser utomordentliga
tjänster. Namnet Arrhenius ljöd ut över världen med samma klang
som en gång namnen Linné och Berzelius. Hans ord vägde tungt,
och räckvidden hos hans röst bidrog kraftigt att bryta den
nationella isolation, som hotade det lilla och avlägsna landets
vetenskap. För Sverige ligger Arrhenius betydelse ej minst i detta.
Den elektrolytiska dissociationsteorien utgör tyngdpunkten i
Arrhenii livsverk, men även inom andra vetenskapsområden
skapade han värden bärande genialitetens prägel. Utmärkande
för Arrhenii forskarpersonlighet är, att han helst uppsökte
gränsområden mellan olika vetenskaper, där hans starka intuition och
kraft att överblicka kunde fullt utnyttjas. Hans självständighet
— bondearvet — gjorde honom fri inför problemen, och
fackspecialistens detaljmassa tyngde honom ej. Så gav han
kosmofysiken, geofysiken och immunokemien nya tankar, i monumental
resning jämförliga med dissociationsteorien. Maxwell hade 1873
teoretiskt härlett, att den elektromagnetiska vågrörelsen måste
utöva ett tryck på en yta, som strålningen träffar. Men redan innan
denna effekt hade experimentellt bekräftats, framhävde
Arrhenius detta fenomens stora betydelse för astro och geofysiken. Han
gjorde antagligt, delvis i samarbete med matematikern
Schwarzschild, att partiklar av mycket liten storleksordning ej kunde
förbliva vid solens yta, utan att de trots solattraktionen utkastades
i världsrymden. På detta förhållande uppbyggde han en teori för
uppkomsten av solkoronan och kometernas svansar. Han ansåg
även, att norrskenet hade sin orsak i detta från solen emanerande
kosmiska stoft, och utarbetade en teori för solens inflytande på
de luftelektriska fenomenen (1888). Hypotesen, att strålnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
