Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metallernas supraledning av laborator B. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ganden kan härledas ur formel (3). Därefter skulle
motståndet öka i hela det övriga temperaturområdet. Han jämför
förhållandena hos metallen med dem hos t. ex. stiftet hos en
nernstlampa. Detta är oledande vid rumstemperatur, men
motståndet minskas sedan ända till smältpunkten.
Motståndets temperaturberoende för nernststiftet mellan
rumstemperatur och 2 000° C motsvarar metallernas från den absoluta
nollpunkten till det hypotetiska motståndsminimet. Lord
Kelvins teori omfattas rätt allmänt bl. a. av H. Kamerlingh
Onnes, som gick i spetsen för utvecklingen på detta område.
Han talar upprepade gånger om att elektronerna vid den
absoluta nollpunkten skulle frysa fast eller kondenseras i
atomerna. Kelvins teori har närmare utvecklats av J.
Koenigsberger 1907, som sökt ställa den på termodynamisk
grund.
Kamerlingh Onnes fortsatte i sitt berömda köldlaboratorium
i Leiden Dewars undersökningar. Han lyckades 1908
förtäta helium, kokpunkt 4,3° K, varigenom mätningarna kunde
utsträckas ända ned till ungefär 1° K, således inom området
för Kelvins motståndsminimum. De följande
undersökningarna, som omfattade rena metaller och legeringar, visade ej
ett spår av detta minimum. Motståndet hos t. ex. platina,
guld, silver och järn avtog kontinuerligt och blev i
heliumområdet (T < 4,3° K) konstant. Detta kvarstående motstånd
var mindre, ju renare metallen var. En guldtråd med 1,5 %
silver hade vid 20° K dubbelt så stort specifikt motstånd som
en guldtråd med hälften så stor tillsats av silver.
Mätningarna gåvo stöd för det antagandet, att motståndet för en
ren metall vid den absoluta nollpunkten skulle vara
försvinnande litet. För att vinna klarhet i denna fråga valde
Kamerlingh Onnes till undersökningsmaterial kvicksilver,
som han genom destillation kunde få rent. Vid heliums
kokpunkt, 4,3° K, hade motståndet hos en fin kvicksilvertråd
ett värde, som överensstämde med det, som extrapoleras ur
mätningar vid högre temperatur. Sedan sänktes temperaturen
långsamt därigenom, att ångtrycket över vätskan minskades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
