Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F. W. Astons undersökningar över isotopa element av fil. lic. S. Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för första ordningens linjer. Upptagningar med väte, kol och syre
visade, att dessa sakna isotoper (senare ha dock andra
undersökningar visat, att detta ej är exakt riktigt beträffande de två
senare ämnena), varför deras kemiskt bestämda atomvikter kunde
användas. Med en blandning av kolsyra och metan i
urladdningsröret erhöllos bl. a. linjer för atomvikten 6 (C+ + , dubbelt
ioniserat kol; för enkelt ioniserade atomer användes i det följande
ingen särskild beteckning) 8 (0++), 12 (C), 13 (CH), U (CH2),
15(C#3), 16 (OochO#4), 28(CO),32 (02)och44(C02). Nukunde
en kalibreringskurva uppritas, ehuru med begränsad
noggrannhet på grund av de stora luckorna mellan vissa linjer. Härefter
togs ett nytt spektrum med andra värden på fältstyrkorna, och
ur kalibreringskurvan uttogos de atomvikter, som på den första
plåten svarade mot linjernas lägen på den andra. Genom
division med verkliga atomvikten fann man så, i vilken proportion
storheten E/H2 ändrats mellan de två plåtarna. De så beräknade
ändringarna hade ej exakt samma värde för alla
standardlinjerna, men deras medelvärde kunde anses riktigt. Genom att
multiplicera de verkliga atomvikterna med denna omräkningsfaktor
erhöllos förbättrade värden på de atomvikter, som på första
plåten motsvarade linjerna på den andra, och en bättre
kalibreringskurva uppritades med hjälp av dessa nya punkter. Försöket
upprepades flera gånger, varefter kurvans form var känd med
stor noggrannhet. Sedan räckte det att känna atomvikten för en
enda linje i ett spektrum för att beräkna reduktionsfaktorn och
därefter, med kurvans hjälp, atomvikterna för alla linjer i
spektret. Då man i allmänhet har flera kända linjer i spektret,
får man flera oberoende värden och har en kontroll på deras
noggrannhet.
Ännu större noggrannhet ge koincidens- och
inneslutningsmetoderna. Dessa grunda sig på, att det elektriska fältet
visserligen ej är exakt känt men kan ändras i känd proportion genom
ändring av spänningen V mellan kondensatorplattorna. Håller
man det magnetiska fältet konstant och ändrar det elektriska
fältet mellan två upptagningar, så ändras enligt (6) den atomvikt,
som svarar mot en viss punkt på plåten, i omvänd proportion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
