Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F. W. Astons undersökningar över isotopa element av fil. lic. S. Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
prövades på samma sätt, befunnos massorna förhålla sig exakt
som 1: 2, men nu erhölls en avvikelse från detta värde om flera
promille, vida utanför felgränserna. Efter mycket sökande
befanns orsaken vara en polarisation av kondensatorplattorna
genom de strålar, som träffade dem, varigenom den verkliga
fältstyrkan i kondensatorn ej blev proportionell mot den
tillkopplade spänningen. Förgyllning av plattorna nedsatte effekten till
1/2 %o> vilket är för mycket för att kunna försummas. Lyckligtvis
var effekten vid konstanta urladdningsförhållanden konstant
och kunde elimineras t. ex. på följande sätt. Antag att de två
massorna m1 och m2 skola jämföras. De fotograferas på samma
plåt, varvid det magnetiska fältet hålles konstant och två olika
spänningar, vilkas förhållande är mycket nära mx: m2,
omväxlande tillkopplas. Man får då mycket närbelägna linjer, vilkas
avstånd mätes. Detta sker på grund av linjernas krökning bäst
med ett slags oftalmometer, som inställes så, att de två linjernas
bilder sammanfalla. Då linjernas form beror på deras intensitet,
kunna noggranna mätningar endast göras på ungefär lika starka
linjer; detta kan uppnås genom att lämpligt välja de tider, under
vilka de olika spänningarna äro tillkopplade. Sedan detta spektrum
upptagits, tages ett annat med samma två spänningar men
eventuellt annat magnetiskt fält, varvid man fotograferer linjer,
tillhörande två andra ämnen, vilkas atomviktsförhållande m3: m4
är känt och bör så nära som möjligt sammanfalla med värdet
m1: m2. Man får åter två närbelägna linjer, vilkas avstånd anger,
hur mycket förhållandet mellan de verkliga fältstyrkorna
avviker från värdet m3: m4. Då man nu känner förhållandet mellan
fältstyrkorna, kan man ur avståndet mellan linjerna i det första
spektret beräkna mx: m2.
Ur två sådana spektra kan man givetvis även beräkna mx: m3,
om m2: m4 är känt. Man kan då ofta välja de båda fältstyrkorna
närmare varandra, vilket är fördelaktigt ur intensitetssynpunkt
(jämför sid. 29). Som ett exempel kan nämnas jämförelsen av
helium med dubbelt laddat syre med hjälp av förhållandet C+ + :C+.
Detta förhållande är noggrant känt och mycket nära 1 : 2
(man måste korrigera för att massorna ej äro exakt lika för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
