Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Experimentella undersökningar över elektronernas vågnatur av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bombardemanget, efteråt var där endast några få stora,
antagligen endast ett tiotal.
Till att börja med hade Davisson samma uppfattning om
dessa experiment som den, han tidigare haft om dem, han utförde
tillsammans med Kunsman (genom kristallisationen fås en bättre
samverkan av spridningen från de olika atomerna). Men när han
begynte närmare studera de förhållanden, som framkommo, då
han undersökte spridningen från en enda stor nickelkristall, en
enkristall, så stod det småningom klart för honom, att man här
stod inför ett helt nytt fenomen. Det visade sig nämligen, att
flertalet av de reflexionsvinklar, man erhöll, gingo att identifiera
med dem som framkomma vid bestrålning av kristallen med
homogent röntgenljus, det är de Laue—BRAGGska
reflexionsvinklarna, som sammanhänga med kristallens rymdgitter. Andra åter
voro identiska med de röntgen-reflexionsvinklar, som
sammanhänga med nickelkristallens ytgitter.
Hur dessa experimentella resultat låta uppfatta sig från de
Broglies ståndpunkt är utan vidare klart, när för ifrågavarande
strålhastigheter (omkr. 100 volt) elektronernas de
BROGLiE-våglängd = h/mv oo 10~8 cm är av samma storleksordning som
röntgenljusets. De äro dif fr aktionsmaxima. Att här vidare förefinnes
kvantitativ överensstämmelse mellan Davisson—Germers
experiment och de Broglie—Schrödingers teoretiska
betraktelser skola vi se i det följande. Dessförinnan kanske det kan vara
lämpligt att med ett par ord erinra om de vanliga gitterformlerna
och om nickelkristallens byggnad.
När ljus infaller vinkelrätt mot ett gitter, som ritsats med
ritsavståndet d på en speglande plan yta, så uppvisar det
reflekterade ljuset reflexionsmaxima bestämda av plangitterrelationen:
(5) ni — d ■ sin B ,
där O är vinkeln mellan normalen och reflexionsriktningen och
n är — 1, 2, 3, ... .
På liknande sätt upplösas röntgenstrålar som infalla mot en
kristall med atomplansavståndet dx. För relexionsmaxima gäller
den BRAGGska rymdgitterrelationen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
