Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solens flashspektrum vid den totala solförmörkelsen den 29 juni 1927 av prof. B. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För observation av flashspektrum användes tvenne med
objektivprismor försedda kameror, vilka äro avbildade i fig. 1 och 2.
I båda fallen är kameran monterad på ett slags bord, vars skiva
inställdes parallellt med ekvatorns plan, och utefter vilket kameran
kunde röras omkring en mot skivan vinkelrät axel. Kamerans
lutning mot skivan är lika med solens deklination. Genom denna
anordning kunde man med lätthet låta kameran följa solen
under förmörkelsens gång. Den större kameran, vars objektiv hade
en brännvidd av 1 m, var försedd med en stegvis förskjutbar
kassett enligt en sinnrik konstruktion, som utarbetats av
överingenjör Wiberg. Medelst denna anordning kunde man på en och
samma plåt med intervall av en å två sekunder upptaga successiva
bilder av solrandens spektrum. Som slutare användes en
cirkelformig skiva med mycket liten sektorurtagning, som kunde
roteras framför objektivet.
Den mindre kameran åter utrustades ej med kassett utan i dess
ställe med en mindre filmkamera, på så sätt att
kameraobjektivet med sitt prisma fick tjänstgöra som objektiv för filmkameran.
Filmremsan, som framdrevs medelst ett urverk, exponerades på
detta sätt för solrandens spektrum c:a 15 gånger per sekund med
en exponeringstid varje gång av c:a 1/60 sekund. Objektivets
apertur minskades till 2 cm, dess fokallängd var 25 cm.
För båda kamerorna var dispersionen i det fotograferade
spektrum mycket liten, c:a 90 Å per mm för den större och 200 Å
per mm för den mindre kameran.
Vi tänka oss nu, att månskivan framglider över solen under
förmörkelsens första fas. Den fria delen av solskivan minskas
alltmer och bildar en småningom allt smalare sickel. Ända in
mot de sista sekunderna före den andra kontakten (den totala
fasens början) är solskivans intensitet stor nog att överflygla
koronans och kromosfärens ljus.
Slutligen avtar emellertid den fria delen av solskivan och
därmed ljuset mycket hastigt, och till sist, i själva kontakten, sticker
endast det omvändande lagret med kromosfären fram över
månens kant i omgivningen av den punkt, där den dolda solskivan
och den avskärmande mörka månskivan tangera varandra. Lä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
