Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solens flashspektrum vid den totala solförmörkelsen den 29 juni 1927 av prof. B. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På grund av månrandens ojämnheter äro spektrallinjerna i
flashspektrum, sådant det här upptagits, ganska ojämna, och
man får för bearbetning utvälja den punkt nära kontakten, där
jämnheten är störst. Det gäller nu närmast att inom en
motsvarande strimma av spektrum uppmäta, eller helst automatiskt
registrera, svärtningen på filmen som funktion av våglängden.
I och för denna uppgift har använts en självregistrerande
ljuselektrisk mikrofotometer av typen Koch-Goos, levererad av
firman Kriiss i Hamburg. Fig. 4 och 5 ge reproduktioner av
några typiska registreringsdiagram, som väl illustrera spektrums
snabba metamorfos. De representera bilderna 52, 56, 60, 64,
68 och 72 å filmen, alltså var fjärde bild längs en liten bit av
remsan. Tidsintervallet mellan diagrammen är alltså c:a 1/4 sekund.
Hela den förändring, som åskådliggöres av alla diagrammen
tillsammans, försiggår på 1 1/2 sekund, vilket väl belyser
fenomenets snabba övergång. För varje bild på filmremsan rycker
månkantens projektion enligt beräkning dock endast 23 km högre i
solatmosfären, så att denna genom filmen kan sägas bli tämligen
fint snittad. Diagrammen i fig. 4—5 motsvara alltså höjder i
solatmosfären på successiva inbördes avstånd av ungefär 100
km. Man ser i de två första bilderna, hur ännu det kontinuerliga
spektrum dominerar, endast obetydligt taggat av kromosfärens
ljusa linjer. I följande bilder sjunker det kontinuerliga spektrum
snabbt undan, varigenom särskilt de höga ordinatorna
motsvarande vätets Balmerserie och de två karakteristiska
kalciumlinjerna H och K starkt framträda. En orientering i spektra blir med
hjälp av dessa linjer lätt.
Vid registreringen användes en mycket liten diafragma, så att
det på en gång verksamma området på bilden är mycket litet.
Utom för de starkaste linjerna är emellertid detta område alltid
bredare än linjen själv. Vi mäta således den över en viss bredd
integrerade svärtningen. Ändamålet med undersökningen är
närmast att bestämma den hastighet, med vilken intensiteten för
en] given linje minskas med stigande höjd i solatmosfären. Vi
måste här för det första förutsätta, att filmens allmänna
känslighet ej märkbart förändras utefter den remsa, som spektralbil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
