Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solens flashspektrum vid den totala solförmörkelsen den 29 juni 1927 av prof. B. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plåten inom ett område motsvarande den i mikrofotometern
verksamma diafragman, då denna senare ligger placerad rätt
över en viss spektrallinje. Vi kunna nu göra det antagandet, att
för alla linjer den verkande intensiteten kan anses ha varit
koncentrerad inom endast ett litet intervall av diafragman. Vi
försumma således bakgrundens intensitet, vilket är tillåtligt på de
punkter av spektrum, där denna ögonskenligen är av ringa
intensitet. Denna bakgrund består inom parentes sagt dels av ett
verkligt kontinuerligt spektrum härrörande från den inre
koronan, dels av sammangyttrade svaga flashlinjer. Sambandet
mellan den verkande linjeintensiteten och den registrerade
svärt-ningen kan nu bestämmas genom ett i den fotografiska
fotometrien vanligt interpolationsförfarande, så snart man känner
intensitetsförhållandet för två olika linjer i det registrerade
spektrum, helst belägna så nära varandra, att olikheten i känsligheten
för de ifrågavarande två våglängderna kan försummas.
Vid bearbetningen av den här föreliggande filmen har jag
antagit ett konstant intensitetsförhållande för komponenterna i
strontiumdubletten k 4078 och l 4216. Vid emission från ett
tunt stratum av joniserat strontium skulle vi vänta ett
intensitetsförhållande lika med 2: 1 för dessa linjer i likhet med
förhållandet vid den analoga natriumdubletten D. Emellertid ha vi
ej här att göra med strålningen från ett obetydligt optiskt djup,
utan med en biandstrålning från lager av olika djup, och
följaktligen olika excitationsgrad, i solatmosfären. Till följd härav
uppträder det fenomen, som brukar benämnas linjernas
självomvändning. Alla flashlinjer äro, som Hale och Adams genom
observation och Unsöld teoretiskt visat, med stor sannolikhet
kluvna av en absorptionslinje i mitten, och detta fenomen
kommer i själva verket att minska intensitetsförhållandet ifråga. För
att bestämma svärtningskurvan måste vi därför ta till hjälp
resultaten från fotometriska mätningar av de relativa
intensiteterna för linjer inom flashspektrum. Sådana mätningar föreligga
först nu genom Pannekoeks och Minnaerts fotometrering av
flashspektrum, för vilket arbete materialet ävenledes insamlades
vid solförmörkelsen 1927 från en observationsort, Harrträsk, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
