Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den genomträngande kosmiska strålningen av fil. dr. F. Lindholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a) Vid den av Wilson först använda metoden utgör
elektrometern själv jonisationskammare. Den av Wulf på denna princip
konstruerade dubbeltrådelektrometern har sedermera vunnit stor
användning vid undersökningar av den genomträngande
strålningen. Fig. 1 a, b, visa denna elektrometer, modifierad och
förbättrad av Kolhörster. Huvudbeståndsdelen utgöres av två
tätt intill varandra sittande vertikala u-formiga platinerade
kvartsslingor. Andarna av trådarna äro fastade vid ett bleck
på en kvartshållare som isolator. Trådslingorna kunna utifrån
uppladdas genom en magnetisk laddningssonde. Vid
uppladdning skiljas kvartsslingorna från varandra, och man mäter med
mikroskop försett med okularskala den hastighet, med vilken de
bägge slingorna falla samman. Det är sålunda
urladdningsmetoden, som här användes, och elektrometertrådarna uppladdas
till relativt hög spänning, 150—200 volt. Genom förförsök måste
isolationsförlusten, som emellertid kan nedbringas till mycket
ringa belopp, bestämmas. Fig. 1 b visar huvuddelarna,
mikroskopet, elektrometern och uppladdningssonden, lufttätt fästade
på den främre plattan, likaså torkkärlet. Luftvolymen utgöres i
allmänhet av 1 å 2 liter. Kapaciteten var i början 2 å 3 cm, men
har i den senaste modellen nedbragts till omkring 0.4 cm. För
absoluta bestämningar ligger emellertid en svårighet i att med
tillräcklig noggrannhet kunna bestämma dessa små kapaciteter.
Hela apparaten kan göras fullständigt lufttätt, så att den kan
nedsänkas till stora vattendjup för bestämning av restströmmen,
beroende av apparatväggarnas egenstrålning. Denna utgör
nämligen en av de viktigaste apparatkonstanterna, och dess
oföränderlighet under en tids försöksserie bestämmer i hög grad
tillförlitligheten av de under senare år utförda mätningar, som gått
ut på att konstatera vissa periodiska variationer av den kosmiska
strålningen. Egenstrålningen antages till övervägande del
härröra av radioaktiva föroreningar eller egenaktivitet hos
kärlmaterialet. En tidigare framförd hypotes, att vi här skulle kunna
ha att göra med en spontan jonisering av gasmolekylerna genom
den av temperaturen betingade värmerörelsen är såväl teoretiskt
som experimentelt vederlagd. För egenstrålningen måste man göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
