Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från ljuset till röntgenstrålningen av prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schumann, som är den store pionjären på detta område, visade
att flusspat kunde användas för betydligt kortare
våglängder; gränsen torde ligga vid omkring 1,250 å. E.
Emellertid var problemet att tränga in i det extremt
ultravioletta området (ner till 1,250 å. E.) ej löst enbart genom att
utföra spektrometern för vakuum och med flusspat som
optiskt material. Eör registrering av denna strålning äro de
vanliga fotografiska plåtarna icke användbara, på den grund
att gelatinet absorberar ljuset, innan det når fram till de
ljuskänsliga bromsilverkornen. Schumann utexperimenterade
därför en metod att framställa specialplåtar med ytterst ringa
gelatin, vilka vid fortsatta undersökningar visat sig
användbara ända ner till de kortaste hittills uppmätta våglängderna.
Slutligen återstår kanske den viktigaste frågan — en
lämplig ljuskälla för denna strålning. För att undgå luftens
absorption är man här hänvisad till ljuskällor i vakuum, vilka
kunna anslutas till spektrometern utan ljusabsorberande
skiljevägg. Av allra största betydelse för
ultraviolett-spektroskopien har vakuum-gnistan blivit, vilken, utom att den
lättare än andra ljuskällor låter anbringa sig vid en
vakuumspektrometer, även visat sig äga fördelen att — med
lämplig elektrisk krets som generator — lämna linjerika spektra
långt ut i det yttersta ultravioletta.
Efter denna allmänna översikt över förutsättningarna för
ultraviolett-spektroskopien skola vi i korthet omnämna de tre
huvudetapperna av framträngandet i riktning mot
röntgenstålarnas område:
A. Schumann, vars betydelsefulla insatser redan delvis
omnämnts, lyckades med sin prisma-spektrometer med
flusspatoptik i vakuum tränga fram till c:a 1,250 A. E. Gränsen
sattes här av flusspatens absorptiom En svårighet härvid var
givetvis bestämningen av våglängderna, vilken förutsatte
kännedom om flusspatens dispersion inom detta våglängdsgebit.
B. Lyman övergick från prismaspektrografen till
spektrograf med konkavgitter, varigenom absorptionen i prisma och
linser eliminerades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
