Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över elektron stötar av docent E. Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
motsvarande svängningstillstånd. I det lägsta
svängningstillstån-det motsvarar det sannolikaste värdet på r den lägsta punkten av
potentialkurvan. För att tillståndsändringen skall ske utan
ändring av r, bör alltså övergången ske till en nivå, som skär den
från minimum i normaltillståndets kurva resta, vertikala linjen.
Skall övergången vidare ske med så ringa ändring av atomernas
relativa hastighet som möjligt, bör den tydligen äga rum till den
nivå, som skär vertikalen möjligast nära tillhörande
potentialkurva. Vid »ändpunkterna» av svängningsnivåns område
försvinner ju hastigheten, liksom i begynnelsetillståndet. Språng
böra alltså förväntas huvudsakligen till de svängningsnivåer som
ligga närmast vertikalens skärningspunkt med vederbörande
potential kurva. Fig. 16, i vilken de experimentella energiförlusterna
äro utmärkta med pilar, visar hur väl denna, närmast för den
optiska övergångssannolikheten gällande sats är uppfylld vid de
tidigare omtalade elektronstötförsöken i N2 och CO, där
storleksordningen av förhållandet: energiförlust/primärenergi var 0.1. Den
här skisserade, på enkla modellföreställningar baserade
diskussionen måste vid strängare behandling ersättas med en efter
kvantmekanikens fordringar anpassad metod, som emellertid
väsentligen leder till samma resultat. I själva verket har man då att,
såsom antytts i fig. 16, även för potentialkurvans lägsta,
»sväng-ningslösa» nivå tillåta en viss variation i r över ett område, som i
figuren är begränsat genom två finare vertikala linjer. Det
sannolikaste värdet på r förblir dock det, som motsvarar minimum
av potentialkurvan.
UNDERSÖKNINGAR AV EXCITERINGSFUNKTIONER.
På senare år har ett betydande arbete nedlagts på studiet av
den s. k. »exciteringsfunktionen» (tyska: »Anregungsfunktion») för
olika spektrallinjer. Bland experimentella arbeten må särskilt
framhållas de av Hanle och medhjälpare utförda
undersökningarna på ädelgaserna och kvicksilver. Av största intresse ur
teoretisk synpunkt är naturligtvis exciteringsfunktionen för en viss
nivå, d. v. s. sannolikheten för excitering av denna nivå vid elek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
