Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över elektron stötar av docent E. Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med den så införda »fria våglängden» l förknippades en
absorberande träffyta A (»absorbierender Querschnitt») genom relationen:
varvid N är antalet molekyler per cm3 i gasen ifråga. Lenards
mätningar visade, att A med växande elektronenergi raskt och
kontinuerligt avtager till värden långt under vad som gaskinetiskt
vore att vänta, därest molekylerna förhölle sig som massiva kulor.
Som bekant blev detta viktiga resultat utgångspunkten för de på
planetariska modeller baserade atomteorierna. Det har senare
visat sig lämpligt, särskilt vid lägre elektronhastigheter, att
i stället för den absorberande träffytan införa en annan storhet,
»Wirkungsquerschnitt», vilken på svenska kanske kunde benämnas
»effektiv träffyta». Den effektiva träffytan anger storleken av det
område omkring molekylen inom vilket elektronens bana i
genomsnitt måste falla, för att dess rörelsetillstånd skall ändras
(oelastisk stöt, elastisk stöt med riktningsändring). Genom denna
definition göres tydligen den effektiva träffytan i någon mån beroende
av den skärpa med vilken vid en given apparatur små
riktningsändringar kunna bestämmas, d. ä. av spaltvidd och spaltavstånd.
Strängt taget borde definitionen därför i varje fall kompletteras
med en uppgift om den minsta avböjningsvinkel som apparaturen
är känslig för. För resultaten beträffande den effektiva träffytans
beroende av elektronhastigheten är emellertid denna punkt av
ringa betydelse.
Eedan 1916 hade Åkesson visat, att elektronerna i vissa fall
lättare passera genom gaser, då hastigheten minskas. År 1921
fastställde Ramsatjer genom försök med ädelgaserna helium, neon
och argon, att den effektiva träffytan, från att vid
elektronhastigheter motsvarande c:a 50 volt vara av en storleksordning
överensstämmande med de gaskinetiskt bestämda atomradierna, vid
övergång till allt lägre hastigheter passerar ett maximum, för att
sedan ånyo raskt avtaga till värden, som vid argon endast äro
ringa bråkdelar av maximivärdet vid större hastighet. Upptäck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
