Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar av de ferromagnetiska metallernas fysikaliska egenskaper av prof. G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en viss temperatur och lika med mättningsintensiteten för
polykristallint material.
WEISS TEORI OM DEN SPONTANA MAGNETISERINGEN.
De äldre teorierna för den ferromagnetiska induktionen utgingo
alla från Amperes antagande, att i de ferromagnetiska
substanserna finnas vissa elementarmagneter (atommagneter), som, då
kroppen ej är magnetiserad, äro fördelade i alla möjliga riktningar
och därigenom upphäva varandras verkningar. Magnetiseringen
tänktes bestå i en inriktning av dessa elementarmagneter
parallellt med fältet. Sin på samma gång enklaste och mest
genomarbetade form fick denna teori genom Ewing. Den japanska
skolan med Honda som främste målsman arbetar ännu i dag
med föreställningar av denna art. Överallt annars synes
emellertid denna uppfattning numera vara övergiven, bl. a. av den
anledningen, att de moderna föreställningarna om atomernas
byggnad ej ger rum för så stora rent magnetiska krafter mellan
atomerna inbördes, som teorien skulle förutsätta.
Det var Weiss som år 1907 radikalt bröt med den äldre
uppfattningen genom sin hypotes om den spontana magnetiseringen.
Enligt Weiss är en ferromagnetisk kropp uppdelad i
elementarområden, som var för sig omfattar ett stort antal atomer. Varje
sådant elementarområde är magnetiserat till den för ifrågavarande
temperatur gällande mättningsintensiteten längs någon av
riktningarna för lättaste magnetisering. Är kroppen skenbart
omagnetisk beror detta på att de olika elementarområdenas verkningar
upphäva varandra.
Vid lägre temperaturer kan man betrakta
magnetiseringsprocessen huvudsakligen som en inriktning av den spontana
magnetiseringen i fältets riktning, och den spontana magnetiseringens
intensitet erhålles direkt ur mättningsintensiteten. Vid högre
temperaturer åstadkommer fältet däremot utöver och samtidigt
med inriktningen också en ökning av magnetiseringen utöver det
spontana värdet. Det uppträder vad Weiss kallar en sann
magnetisering. Denna ligger vid rumstemperatur ännu inom grän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
