Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare teorier för ferromagnetismen av doc. I. Waller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en elektron rör sig i en bana, kvantiserad enligt Bohr, svarar
häremot ett rörelsemängdsmoment P vinkelrätt mot banans plan,
vars storlek är nhfän (n heltal, h Plancks konstant) och ett
rakt motsatt riktat magnetiskt moment M av storleken neh/ijimc
(— e elektronladdningen, m elektronens vilomassa, c
ljushastigheten). Förhållandet M/P skulle alltså vara e/2mc. Denna
relation följer även av den nyare kvantteorien (kvantmekaniken)
för elektronernas translatoriska rörelse.1 Detta förhållande kan
experimentellt bestämmas genom de bekanta Barnett- och
Einstein-de HAAS-effekterna. Experimenten visa, att nämnda
förhållande för ferromagnetiska kroppar har dubbla värdet,
nämligen e/mc. En förklaring härtill erhölls, då Uhlenbeck
och Goudsmith införde sin teori rörande elektronens spin.
Enligt denna för tydningen av atomspektra fundamentala teori
är en elektron att uppfatta såsom en kropp med ett
impulsmoment hjin och ett magnetiskt moment ju, = ehjinmc (Bohrs
magneton), och förhållandet mellan de bägge momenten är alltså
e/mc. I ett yttre magnetfält H äro för en dylik elektronmagnet
två inställningar möjliga, parallellt eller antiparallellt i
förhållande till fältriktningen. Magnetiska energien är i förra fallet
— juH, i senare fallet + juH. På grund av de resultat som
erhållits genom studiet av Barnett- och Einstein-de
Haas-effekterna måste man antaga, att det är elektronernas
egenmoment, som inriktas vid magnetiseringen och att de mot den
translatoriska rörelsen svarande magnetiska momenten antingen
äro noll eller kompensera varandra inbördes.
Redan innan naturen hos elementarmagneterna blivit klarställd,
hade det blivit tydligt, att den starka magnetisering, som
iakttas hos ferromagnetiska kroppar, endast kan förklaras genom
existensen av växelverkningar mellan elementarmagneterna,
vilka understödja dessas inriktning i yttre fält. I den
Weiss’-ska teorien för ferromagnetismen representerades dessa
växelverkningar av det s. k. molekulära fältet. Detta var till sin natur
gåtfullt, och mycket arbete har sedan den WEiss’ska teoriens
uppkomst nedlagts på tydningen av detsamma. De rent magne-
1 Enligt kvantmekaniken äro dock även >banor> möjliga, för vilka M—P — Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
