Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den nya atomfysiken av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock Dirac blivit genom sin relativistiska teori för en
elektrons rörelse i ett kraftfält. En diskussion om finstrukturen
kos väteatomens spektrum, som sträckt sig över en tidrymd av
tolv år, fick i detta arbete sin dramatiska avslutning. Dock
led, som Dirac själv framhållit, denna teori, liksom varje
relativistisk teori för en elektrons rörelse, av en svårighet. Om
en elektron kan existera i ett tillstånd med ett visst positivt
energivärde, så kan den enligt relativitetsteorien också
existera i ett tillstånd, karakteriserat genom ett negativt
energivärde, numeriskt lika stort som det förra värdet. Något
experimentellt faktum, som tyder på existensen av dessa
märkvärdiga elektroner med negativ energi, är icke bekant. Dirac
antog, att detta beror därpå, att vi leva i en värld, som är
full av elektroner med negativ energi. Vi kunna då icke
märka existensen av dessa elektroner. Det vi kunna märka
är, om någon av dem fattas, om det alltså finns ett hål i den
eter, som bildas av elektronerna med negativ energi. Det
visar sig, att ett sådant hål skulle förhålla sig som en korpuskel
med en positiv elektrisk laddning, numeriskt lika stor som
elektronens laddning, och med en massa lika stor som
elektronens. Positivt laddade korpuskler har man nu länge känt.
Sådana äro atomkärnorna. Dessa ha emellertid en massa, som
är långt större än elektronens. Här förelåg en, som det
syntes, olöslig konflikt mellan den relativistiska elektronteorien
och verkligheten. På allra sista tiden har emellertid den
märkliga upptäckten gjorts, att under vissa omständigheter
uppträda positivt laddade partiklar med lika stor laddning
och med approximativt lika stor massa som elektronen, så
kallade positroner. Den relativistiska elektronteorien har
härigenom erhållit en sällsynt vacker kvalitativ bekräftelse. Det
har lyckats två amerikanska forskare, J. R. Oppenheimer och
M. S. Plesset, att förvandla denna kvalitativa bekräftelse till
en kvantitativ. Det har förut icke varit möjligt att
tillfredsställande redogöra för y-strålarnas absorption vid
genomträngandet av materien. De båda nämnda forskarna ha visat, att
diskrepansen mellan erfarenhet och teori försvinner, om man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
