Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - P. Ehrenfest av prof. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i strålningsformeln och vissa för elektronen karakteristiska
storheter. Ehrenfest rörde här — så vitt jag vet för första gången
— vid ett problem, som för närvarande står i den teoretiska f orsk-
ningens förgrund, frågan om e2/hc = ett rent tal (där e betyder den elektriska elementarladdningen, h Plancks konstant och c
ljusets hastighet i tomrummet) betyder ett djupare, ännu outrett
samband mellan de sidor av verkligheten, som symboliseras av
dessa storheter.
Med förskjutningslagen och Boltzmanns statistiska tydning
av värmelärans andra huvudsats som utgångspunkter kämpade
sig Ehrenfest under de följande åren fram till en allmän
princip, adiabatprincipen, som blev en av den Bohrska atomteorins
hörnstenar. Medan den gamla mekanikens entydiga orsakssanir
manhang i allmänhet, när det gäller atomerna, måste ersättas
av en statistisk beskrivning, utsäger adiabatprincipen, som funnit
sin naturliga plats i den nya kvantmekanikens lärobyggnad, att
man, när de yttre villkoren ändra sig oändligt långsamt, kan göra
en entydig förutsägelse av ett atomsystems framtida tillstånd.
Annars var Ehrenfest icke de långsamma förändringarnas
man; men mitt i den nästan stormlika tillvaro, som hans
entusiastiska sinnelag, hans outtröttliga lust till analys av tankar
och stämningar och hans varma hjärta bragte honom i, kunde
han — åtminstone för en stund — finna vila i konsten. Liksom
Boltzmann var han god pianist, men till skillnad från denne
var det icke Beethovens utan Bachs på de bibliska psalmernas
känslovärld grundade musik, som stod hans hjärta närmast.
Kanske kan man häri liksom vid några andra sidor av hans
personlighet spåra något av ett judiskt, dock föga medvetet
traditionsarv. Till en ännu mildare ro kunde åskådandet av konstverk
stämma honom. Jag minns ännu med vilken stilla innerlighet
han, som annars vanligen diskuterade utan uppehåll, en solfylld,
tidig vårdag några månader efter Lorentz’ död visade mig
Buddhabilder och kinesiska landskapsmålningar i etnografiska
museet i Leiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
