Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högspänningsmetoder för atomsprängning av docent G. Ising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Likheten med den Schenkelska kopplingen är påtaglig.
Denna har emellertid nackdelen, att de sista kondensatorerna i
serien måste tåla hela den resulterande högspänningen, medan i
Cockcroft och Waltons koppling ingen kondensator (eller
likriktare) belastas med mera än 2 C/o.1
I verkligheten utförde Cockcroft och Walton enbart de två
första dubbelstegen i sitt schema, som alltså fick sluta med
kondensatorn n:r 4 och gav 4-faldig spänningsmultiplikation.
Vidare avvek deras anordning så tillvida från schemat i fig.
12, som övre beläggningen av kondensatorn n:r 2 var förbunden
med en mittelektrod i kanalstråleröret, vilket förhållande
ungefär motsvarar den i schemat streckade förbindelsen med
belastningsmotståndets mitt. Laddningspumpningen genom
kondensatorserien blev därigenom något avvikande från den ovan
beskrivna, dock utan väsentlig ändring av slutresultatet. Då
syftet var att erhålla en slutspänning av 800 kV med utgång från
en transformatorspänning U0 = 200 kV, måste var och en av
de fyra likriktarna konstrueras för att tåla 400 kV. De
anordnades över varandra i ett 3.6 m högt evakuerbart torn på det
i fig. 13 visade sättet.
Fyra glascylindrar av 35 cm diam. och 90 cm höjd
placerades över varandra, med mellanlägg A av förtent järnbleck i
form av kvadrater med 90 cm sida. Dessa buro de rörformiga
elektroderna B och tjänade dessutom till att åstadkomma en
likformig potentialgradient längs cylindertornet. Dettas övre
och nedre ända voro tillslutna med tjocka metallplattor. Alla
skarvar gjordes vakuumtäta genom övertäckning med ett
plastiskt kitt av lågt ångtryck.2
Elektroderna bestodo av tunnväggiga stålrör, vilkas ändar
beklätts med c:a 2 cm tjocka ringar C till förhindrande av
»kall» autoemission av elektroner. Glödkatoderna utgjordes av
3 cm långa wolframtrådar av 0.25 mm diam., böjda i V-form;
för att de ej skulle deformeras av det starka fältet mellan elek-
1 Grent emot jorden erhålla de senare kondensatorerna högre spänning, men
härför kunna de relativt lätt isoleras genom att uppställas på höga isolatorfötter.
2 i preliminära försök användes med framgång såsom kitt vanlig plastilin,
som översmetades med kranfett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
