Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några böjnings- och interferensförsök med långvågiga röntgenstrålar av docent G. Kellström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var först genom v. Laues upptäckt år 1912 av interferensen
i kristaller, som strålningens vågnatur klart bevisades. Samtidigt
fick man bär en noggrann metod för bestämning av våglängden:
kristallen blev röntgenspektroskopiens gitter. Denna metod led
emellertid av den svagheten, att gitterkonstanten, d. v. s.
avstånden mellan atomplanen i kristallen, ej kunde bestämmas med
större noggrannhet än på ett par promille. Då å andra sidan
böjningsvinklarna snart kunde bestämmas med betydligt större
noggrannhet, var det nödvändigt att fastlägga ett bestämt värde
på gitterkonstanten för att få en enhetlig våglängdsskala. De
med kristall utförda våglängdsbestämningarna voro således ej
absoluta utan behäftade med samma fel som det antagna värdet
på gitterkonstanten.
Sedan man omkr. 1925 uppdagat möjligheten att använda
vanliga optiska gitter för bestämning av röntgenvåglängder,
hade man fått ett medel till utförande av absoluta
våglängdsbestämningar och därmed möjlighet att bestämma det eventuella
felet i »kristallskalan». Doc. E. Bäcklin har i bd 8 av Kosmos
utförligt redogjort för hithörande problem.
Även efter v. Laues upptäckt har det ej saknats försök att
påvisa röntgenstrålningens böjning i en spalt. År 1924 lyckades
Walter med samma apparatur som i det tidigare omnämnda
försöket, men med användande av monokromatisk strålning
(koppars Ka med våglängden 1.54 Å. E.) erhålla 1 å 2
böjningsfransar på vardera sidan om centralbilden och genom deras
uppmätning beräkna våglängden med ett fel av 10—15 %. Här
må även omnämnas ett arbete av Holweck från år 1923. Han
använde mycket mjuk röntgenstrålning, som alstrades av en
spänning av endast 265 volt, varvid effektiva våglängden hos det
kontinuerliga spektrum blir c:a 60 Å. E. Böjningsspalten var
6.6 pb bred, och den fotografiska plåten var placerad 7 cm från
spalten, det hela inneslutet i vakuum. Med denna anordning
erhölls en kraftig breddning av centralbilden, och på vardera
sidan om denna kunde ett böjningsmaximum urskiljas.
Två betingelser äro tydligen nödvändiga för uppnåendet av
ett gynnsamt resultat vid dylika böjningsförsök: att strålningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
