Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljusets dispersion i gaser av fil. dr. S. Friberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringarna av förloppen syntes det vanskligt att ersätta med kvantumteoretiska. Vi vilja ett ögonblick dröja vid de förra. Då en »ljusstråle» infaller, låt oss säga från vakuum mot gränsytan till ett materiellt medium, emitterar varje »polarisationselektron» en kohärent våg. De olika vågorna interferera och ge upphov till den brutna strålen med dess nya fashastighet. Men nu syntes kvantumteorien vilja förinta varje föreställning om strålningsenergien som en fortskridande vågrörelse. Hur ljusets interferens och kohärens då skulle förklaras blev en öppen fråga. Den experimentalfysiker, som ville ägna sina krafter åt dispersionens utforskande, fann alltså inom teorien ingen annan tillflykt än elektronteoriens sjunkande skepp.
Försök att komma till undsättning saknades dock icke. Debye, Sommerfeld och Davysson beräknade dispersionen för molekylmodeller, sådana Bohr föreslagit dem. Ett antal elektroner få kretsa kring en axel markerad av två positiva kärnor. Dispersionen beräknades emellertid på rent klassisk väg. En viss överensstämmelse med den experimentella verkligheten uppnåddes. Men trots det glänsande utförandet var försöket från början att betrakta som ofruktbart på grund av de stridiga utgångspunkterna. För experimentalfysikern har det intet intresse annat än som en maning till skepticism mot alltför luftiga teorier, även om dessa fylla vissa uppställda fordringar.
För ungefär femton år sedan började emellertid den avgörande utvecklingen. Teoretikerna lyckades omtolka de klassiska formlernas symboler till att motsvara de nya kvantumbegreppen. Särskilt Ladenburgs insats visade sig vara mycket fruktbar. Tack vare detta började experimentalfysikerna åter känna fast mark under fötterna. Men tillvägagångssättet var givetvis i sig självt ej fullt tillfredsställande. Dispersionsformlerna borde kunna härledas ur rent kvantumteoretiska föreställningar. På vägar, som endast den matematiskt specialtränade kan beträda utan svindel, har detta först lyckats för den HEiSENBERGska matricmekaniken och den ScHRÖDiNGERska vågmekaniken.
Hur än teorierna växla, måste deras grundval bliva det experimentellt påvisade sambandet nellan dispersion och absorption.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
