Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De högre ädelgasernas normala spektra av docent N. Ryde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de experimentella resultaten är ganska god. Några (g-formler gällande för dessa fall ha dock ännu ej beräknats.
Stark-effekten vid de högre ädelgaserna utom vid niton har under den senaste tiden varit föremål för omfattande undersökningar (14). Här äro förhållandena utomordentligt komplicerade. Ehuru, såsom av det föregående framgått, ifrågavarande spektra äga en fullständigt analog byggnad, är det elektriska fältets inverkan på dem helt olika; varje spektrum har en karakteristisk stark-effekt, Benägenheten till uppkomsten av kombinationslinjer, vilken ju är ett för stark-effekten egenartat fenomen, är vid neon synnerligen utpräglad, och här har ett antal av ungefär 150 spektrallinjer, som endast under det elektriska fältets inverkan kunna frambringas, iakttagits. Dessa linjer härröra från kombinationer av typerna p—p, p—/, p—g, ... De bilda tillsammans med de normala p—d-linjerna karakteristiska linjegrupper. Det är märkligt, att vid argon praktiskt taget inga kombinationslinjer kunnat iakttagas, medan vid krypton och xenon ett ganska stort antal huvudsakligen p—p-kombinationer men även p—f- p-g-, . . . (vid krypton) och s—d- och s—g-, s—h-, . . . kombinationer (vid xenon) undersökts. I neon är stark-effekten i allmänhet tämligen regelbunden, medan vid de högre ädelgaserna detta ej är fallet. Förskjutningarna inom en termserie växa ofta icke regelbundet med växande löptal, utan är det i synnerhet vid de högre ädelgaserna vanligt, att förskjutningarna såväl till- tecken som till storlek undergå egendomliga förändringar. Ofta uppträda även intensitetsanomalier. I samband härmed står utan tvivel ett anmärkningsvärt fenomen, som består däri, att vissa termer vid låga elektriska fältstyrkor förskjutas i en viss riktning och vid en viss fältstyrka nå ett förskjutningsmaximum, för att därpå vid ytterligare ökad fältstyrka förskjutas i motsatt led. Dylika »vändande termer» ha iakttagits vid argon och krypton, men i synnerhet vid xenon förekomma de i stor utsträckning. En kvalitativ förklaring till de berörda fenomenen kan grundas på kvantummekaniska föreställningar.
Även beträffande termernas uppspaltning under det elektriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
