Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molekylstrålar av dr. R. Schurmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inom en molekylstråle är gastätheten så liten, att ingen sammanstötning av molekylerna äger rum. En ångstråle skiljer sig väsentligt därifrån genom sin större täthet, som medför sammanstötningar och turbulent rörelse hos molekylerna.
I molekylstrålen kan man följaktligen bortse från de mellanmolekylära krafterna, vilken omständighet förlänar molekylarstrålmetoden en särställning vid undersökningar rörande de fysikaliska krafternas inverkan på enskilda fria atomer och molekyler. Denna metod har två karakteristiska drag: den är en direkt metod och vidare en i princip enkel metod.
Dessa båda egenskaper bestämma molekylstråleundersökningarnas mångfaldiga syften. De tidigaste undersökningarna avsågo att bevisa den kinetiska gasteoriens grundantaganden. Även om intet tvivel fanns angående dessas giltighet, så hade man dock först här möjligheten att direkt visa molekylernas rätlinjiga banor och att mäta de termiska molekylhastigheterna. Av stor principiell betydelse är det avgörande, som O. Stern kunde träffa mellan en klassisk och en kvantmässig teori genom denna i första hand av honom utvecklade metod. Efter den klassiska teorien kan en magnetisk atom i ett magnetfält intaga alla möjliga ställningar, medan enligt kvantteorien endast sådana diskreta ställningar äro möjliga, i vilka de magnetiska momentens komponent i fältriktningen antager bestämda kvantteoretiska värden. Detta villkor, som brukar betecknas »Eichtungsquantelung im Magnetfeld» uppställdes år 1916 av Sommerfeld och Debye. Vid denna tid måste härur dragas den slutsatsen, att en av sådana atomer bestående gas skulle visa dubbelbrytning i ett magnetfält. De experimentella resultaten tilläto emellertid icke en dylik effekt, som bl. a. skulle innebära att brytningsindex för alla atomer, i vilka en valenselektron kretsar omkring en atomrest, genom magnetfältets införande skulle ändras med faktorn 2 å 3. Denna ändring borde f. ö. ske oberoende av magnetfältets storlek. Detta innebär en obegriplig motsägelse med dåvarande föreställningar. Det blev därför av största vikt, att Stern i molekylstrålmetoden anvisade ett hjälpmedel, som betydde det direkta, experimentella avgörandet till förmån för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
