Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glödelektrisk emission från med främmande substanser beklädda metallytor av dr. G. Siljeholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yta och emissionen från denna vid konstant temperatur uppmätes efter olika påföringstider (£), visar det sig att efter en viss tid (tm) emissionsströmmen når ett maximum för att sedan minska. Brattain ock Becker anse sig ka skäl att antaga att den maximala emissionsströmmen representerar en katodyta med monoatomär toriumbeläggning. Eftersom man, när toriumbeläggningen påföres volframytan genom förångning av en närbelägen toriummetalltråd, kan antaga att den påförda mängden är direkt proportional mot förångningstiden, definieras den del (/) av toriumytan, som är täckt med toriumatomer, enligt Brattain och Becker såsom förhållandet mellan förångningstiden och tiden för uppnående av emissionsmaximum, d. v. s.
i-f-
Fig. 4 visar en kurva återgivande den logaritmerade emissionsströmmens beroende av /. Som synes sjunker emissionsströmmen efter / = 1 för att närma sig ett lägre gränsvärde, som ungefär kan anses vara uppnått vid / "= 2. Liknande kurvor erhållas vare sig toriumatomerna påförts volframytan genom förångning eller diffusion. Detta, i samband med Clausings resultat, enligt vilka toriumatomerna följa kristallkorngränserna vid sin diffusion från trådens inre till katodytan, över vilken de sedan spridas, förmår Brattain och Becker att uppge Langmuirs hypotes om den inducerade förångningen. Kunna nämligen toriumatomerna från
Fig. 4. Relation mellan / och i (i Amp/cm2) för torium på volfram vid 1,274° K enligt Brattain och Becker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
