Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glödelektrisk emission från med främmande substanser beklädda metallytor av dr. G. Siljeholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att de snabbt förflyktigas vid de temperaturer på åtminstone 500—600° C, som fordras för att erhålla gynnsamma emissionsdata. Genom en hel del tekniska anordningar har man visserligen sökt undertrycka alkalioxidernas alltför snabba förångning, men de praktiska resultaten av dessa försök hava hittills varit ringa.
En annan grupp av katoder äro försedda med icke syrehaltiga jordalkalimetallföreningar. Spanner39 har undersökt en rad dylika substanser, såsom karbider, silicider, sulfider, hydrider m. fl. och därvid funnit, att de emittera samma mängd elektroner som motsvarande oxid vid samma temperatur. Det enda undantaget skulle hydriderna utgöra, som hava en ännu starkare emission. Dessa resultat äro mycket märkvärdiga, och det har därför framhållits,1 att oxider möjligen förefunnits i tillräcklig mängd för att inverka störande på mätningarna. Då Spanner ej anger någon renhetsgrad för de använda substanserna, kan denna möjlighet ej helt förkastas.
Siljeholm2 undersökte därför ånyo en katod, vilken kan betecknas som en »sulfidkatod». Denna framställdes på följande sätt, vilket torde garantera fullt rena försöksbetingelser, så att någon oxidförorening ej kan hava förfalskat resultatet.
En kärnmetall (volfram) försågs på ytan med ett tunt silveröverdrag, vilket i sin tur överfördes till sulfid genom inverkan av svavelammonium. Tråden inspändes därefter i urladdningsröret, som evakuerades, varefter metalliskt barium förångades genom högfrekvent vivelströmsupphettning från en ficka på anoden på så sätt, att bariumångan måste stryka förbi kärnmetallen och delvis kondenseras på denna. Urladdningsröret avsmältes därefter och formerades på samma sätt som en oxidkatod, tills maximal emissionsströmstyrka erhölls under givna betingelser. Den sålunda enligt ångmetoden (jfr avsn. 16) framställda sulfidkatoden jämfördes med en på analogt sätt framställd normal oxidkatod. Därvid erhölls från sulfidkatoden i motsats till Spanners resultat c:a 10—15 % svagare specifik emission än från motsvarande oxidkatod.
1 Handb. Exp. Phys. XIII: 2 sid. 230.
2 Ej publicerat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
