Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några drag ur kärnfysiken av docent Hannes Alfvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»rännan», utvisar diagrammet tydligt hur den går. Vid större
atomvikter böjer den av mot höger.
Vi se också hur regelbundet de stabila kärnorna ligga i
diagrammet. Mellan helium och syre ha vi en trappa med små trappsteg,
från syre till argon äro trappstegen dubbelt så stora. Någon
allmänt erkänd teoretisk förklaring på denna detalj struktur
finnes icke ännu. Antagligen har man att göra med en »skalbildning»
inom kärnan i analogi med skalen i elektronhöljet. — Högre upp
synas förhållandena bli mera svåröverskådliga.
De inducerat radioaktiva ämnena ligga nu på båda sidor om
de stabila, med andra ord, de ligga ett stycke upp på kanten av
Heisenbergs ränna. Ett sådant läge är emellertid labilt,
emedan kärnan kan »falla ned» till bottnen av rännan och på så sätt
få en mera stabil struktur, d. v. s. en mindre potentiell energi.
Om kärnan ifråga ligger för långt på rännans högra kant, d. v. s.
har för många neutroner och för få protoner, återfår den sin
stabilitet genom att på förut omtalat sätt omvandla en neutron till
en proton under utsändande av en elektron. Alla de radioaktiva
kärnor, som ligga på denna sida om de stabila kärnorna, ha alltså
elektronemission. De radioaktiva kärnor däremot, som ligga på
rännans vänstra kant, utsända positroner, då de måste omvandla
en överflödig proton till en neutron för att återfå sin stabilitet. —
Vi se således hur de instabila kärnorna på rännans båda sidor falla
ned mot rännans botten under avgivande av energi.
På liknande sätt har man sökt förklara den vanliga
radioaktiviteten hos de tyngsta kärnorna. Förhållandena bli här något
olika, då man har spontan emission av icke bara elektroner utan
även av a-partiklar, men däremot icke av positroner. Vi skola
emellertid icke närmare gå in på detta.
Kärnfysiken — eller kärnkemien, som somliga älska att kalla
den, ehuru den ju icke har något med vanlig kemi att göra — är
en vetenskap i vardande. Vi ha sett hur det delvis är möjligt att
få ett begrepp om kärnornas strukrur och därmed tränga in i och
utforska denna den minsta av alla (nu kända) världar. Vad vi
slutligen skola finna där — energikällor av förut oanade mått,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
