Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nya elementarpartiklarna och deras roll i den moderna kärnforskningen. Av fil. lic. Folke Norling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4. POSITRONEN.
Positronen eller den positiva elektronen upptäcktes 1932 av
Anderson vid undersökningar över den kosmiska strålningen.
Anderson fann i en Wilsonkammare dimspår av partiklar med
positiv elektrisk laddning och samma massa som elektronens.
Senare visade Blackett och Occhialini, att den kosmiska
strålningen i materia utlöser skurar (»showers») av partiklar, vilka
utgöras av positroner och elektroner i ungefär samma antal. Ett
nytt viktigt experimentellt framsteg betecknar den strax därefter
på flera laboratorier gjorda upptäckten, att positroner även kunna
utlösas av y-strålar från radioaktiva substanser.
Fig 6. Den relativistiska elektronens energinivåer.
Diracs »hähy-teori. Vid tydningen av experimenten har Diracs
relativistiska teori för elektronen spelat en viktig roll. Enligt
denna kan en elektron förekomma i två serier av kvantlade
tillstånd, det ena med positiv energi (egenenergien medräknad),
det andra med negativ energi. De möjliga egenvärdena äro
antingen större än egenenergien mc2 eller mindre än — mc2. Värden
däremellan förekomma inte. Förhållandet är åskådliggjort i fig. 6,
där de skuggade områdena representera dem, i vilka
elektronen kan förekomma. Nu skulle man kanske först tro, att de
negativa energierna just motsvara positronen, men så enkelt är för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
