Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrskensforskning. Av professor Hilding Köhler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga försök blivit gjorda. Ozonsönderfallet kan också direkt ske
genom ljuspåverkan av våglängder, som ligga under 2 655 Å. och
därvid uppkommer även en syreatom i XD-tillståndet. Genom
noggranna iakttagelser vet man även, att den maximala
ozonkvantiteten i atmosfären måste ligga vid omkring 20 å 22 km
och den relativt största — förhållandet ozon till luft -— vid
-35 å 40 km. Jag är av den uppfattningen, att frågan angående
uppkomsten av de metastabila syreatomerna, som bilda de så
viktiga linjerna i norrskenets spektrum bl. a. måste taga hänsyn
till dessa fakta. Därtill kommer, att ozonkvantiteten i
atmosfären är underkastad fluktuationer och är beroende på
breddgraden. Den maximalt möjliga ozonkoncentrationen tyckes under
alla omständigheter snabbt avtaga efter det uppgivna
höjdintervallet, men stiga med fallande temperatur.
Möjligheterna till förklaring av intensitetsförändringarna i
norrskensspektret synas vara ganska många, och jag önskar icke gå
in på en diskussion av några dylika. Antalet av dessa
möjligheter torde avtaga med ökat empiriskt underlag. Den
omständigheten, att Harang nyligen förfäktat den meningen, att även röda
norrsken av typen B måste bero på den röda OI-Hnjen, måste
naturligtvis bland annat tagas i beaktande vid försök till
förklaring. Harangs mening, som vilar på utmärkta
spektrofotografier är väl stödd. Det synes mig, som om Harangs upptäckt,
om den kommer att bekräftas, ytterligare måste komplicera detta
problem. Dess lösning är av en mycket stor vikt för
utforskandet av atmosfärens fysikaliska tillstånd i höga skikt. Detta är ett
av de många problem inom norrskensforskningen, vars lösning
måste motses med utomordentligt stort intresse.
Teoretiska möjligheter att bestämma temperaturen ur
uppmätning av spektra föreligga.1 Dessa möjligheter har Vegard
utnyttjat. Han har därvid använt sig av R-grenen av det negativa
kvävebandet, representerat av våglängden 4 267 Å. I detta
område hade hans spektrograf en spridning av 27 Å. per mm, vilket
var för litet för att de individuella rotationskomponenterna skulle
framträda. Spektret fick utseendet av ett kontinuerligt band.
1 Se Kosmos 1937 s. 116, Arne Eld Sandström, Temperaturen i ljusbågar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
