Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem ett hjärtligt handslag, i stället för att tanklöst ondgöras öfver deras
manliga ståndaktighet.
Vi må frimodigt och ärligt erkänna hvad vårt broderfolk gjort i
detta som många andra hänseenden för demokratiens framsteg i Norden.
Att skiljedomsidén — en af mänsklighetens frälsningstankar —
ändtligen lyckats tränga in ett litet grand i de styrandes hjärnor, därför
ha vi icke Sverges riksförsamling att tacka. Samma skiljedomsförslag,
som efter en grundlig öfverläggning segrade i stortinget 5 mars 1890,
med den stora majoriteten af 89 röster mot 24, förkastades två månader
därefter af riksdagen (i första kammaren med 58 röster mot 4 och i
andra kammaren med 88 mot 83). För det lilla framsteg, som här
onekligen ligger i det kgl. beslutet 10 mars 1892, ha vi helt och hållet att
tacka norsk ståndaktighet.
Vår utrikesminister har pliktskyldigast gjort allt hvad göras kan att
förringa värdet af den stora sak, som här är i fråga, och om möjligt för
en lång framtid aflägsna dess skadliga inflytande på de inhemska
militärplanerna efter preussiskt mönster. Men förmågan har dess värre icke
alldeles motsvarat den patriotiska viljan. Försöken att trötta ut
norrmännen och genom ett tvåårigt söl slappa deras intresse för denna sak ha
misslyckats. Och i trots af den orimligheten att tre svenskar
(utrikesministern, statsministern och ett annat statsråd) och en norrman (ledamot
af statsrådsafdelningen i Stockholm) skolat rösta för eller imot ett
stortingsförslag, som blott afsett Norge, har man ändå till slut måst bekväma
sig att i ingalunda oväsentlig mån gå det norska förslaget till mötes.
Norges folk, dess riksförsamling och regering vilja gå längre. Det
är sant. Norge vill afsluta särskilda skiljedomstraktater med främmande
stater, enligt hvilka krigsfarliga tvister af hvad slag som hälst skola
hänskjutas till en skiljedomstols pröfning och afgörande. K. m:t har
visserligen i sitt förut omtalade beslut af 10 mars 1892 icke ansett sig kunna
efterkomma stortingets uppfordran i hela dess omfattning. Men k. m:t
har imellertid, om ock till en början med vacklande steg — icke så
underligt, då hans tre svenske rådgifvare dragit honom dit och hans ende
norske rådgifvare drager honom hit — beträdt en ny väg, på hvilken
han af konsekvenserna skall varda nödgad att fortgå.
K. m:t beslöt uppdraga åt utrikesministern att vid blifvande
underhandlingar om nya traktater, när föremålet för traktaten därtill kunde
gifva anledning, i hvarje fall särskildt undersöka möjligheten att vid dessa
traktater tillägga en skiljedomsbestämmelse. Nå väl. Grundsatsen är
icke blott erkänd, den skall ock steg för steg börja tillämpas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
