Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andra kammarens ledamöter lära i tysthet ha blifvit ihärdigt
bearbetade för att vara med om den imponerande tillökningen.
Voteringssiffrorna gåfvo i alla händelser en ytterligare bekräftelse på den
erfarenheten, att det blott behöfves en kraftig ledning för att draga ett betydligt
antal riksdagsmän ett godt stycke åt hvilket håll som hälst.
Den 13 maj röstade i andra kammaren 180 mot och blott 30 för
höjningen. Men fyra dagar senare afgjordes saken i gemensam votering
sålunda: Lilla kreditivets höjning beslöts med 186 röster (106 i första
och 80 i andra kammaren) mot 113 (3 i första och 110 i andra
kammaren); stora kreditivets höjning beslöts med 182 röster (108 i första
och 74 i andra kammaren) mot 117 (1 röst i första och 116 i andra
kammaren). Krigspartiets seger hälsades i första kammaren med glädjerop
och omfamningar.
Allt hade gått efter beräkning, fast det på slutet gick i flygande
fläng. Man lyckas, ty man känner sitt folk. Men därför kräfves ingen
statsmannavishet, blott knipslughet.
Till dessa s. k. schackdrag, som gjort vår skyddsregering så berömd,
lära väl ock kunna räknas förslag till statslån på resp. 50 och 60 millioner
kronor för krigsändamål, som man låtit sina pappenheimare frambära vid
1895 års riksdag, men hvilket denna gång inte gick, samt i synnerhet
planen till detta hemliga utskott, hvars utväljande i kamrarne kungen
begärde den 18 mars, kort före sin andra resa till Norge.
Om förhandlingarna i detta frimurareconsilium vet ju profanum
vulgus ingenting med full visshet. Men det kan ock vara likgiltigt för
allmänheten, hvad de högt betrodde rådsherrarne haft för sig bakom
förlåten. Värkningarna ligga i alla fall i öppen dag, d. v. s. de första
värkningarna, som här ofvan påpekats, bådande slutföljder, hvilka icke
lära innebära något mindre än unionens upplösning.
För de herrar beskyddare, som från början haft detta resultat till
ögonmärke, var det ju alldeles i taktisk ordning, då de drefvo det där
hän, att årets riksdag uppsade mellanrikslagen, som reglerar
handelsförhållandena mellan de förenade rikena.
När riksdagsmännen sålunda slutat sitt värf — de hade förut i
god ro tredubblat spanmålstullarne, reducerat den direkta beskattningen
till de bemedlades förmån, låtit de på fattigman hårdt tryckande personliga
skatterna kvarstå oförminskade, men afvisat förslag, om maximalarbetsdag
i hälsosyfte, om förlikningsnämder mellan arbetare och arbetsköpare, om
pensionering till tryggande af arbetarnes ålderdom o. s. v. — när allt
var fullbordadt, gingo de till sin gudstjenst i storkyrkan och anammade
tröstens ord af pastorsadjunkten Carl Öhman, som manade till gudaktighet
och ärlighet, men framför allt till böner och förböner, åkallan och
tacksägelse för konungar och all öfverhet.
»Det ligger i Guds hand», sade predikanten, »att låta oss lefva
ett stilla och lugnt lefverne. Men i hans hand ligger ock att gifva oss
krig och örlig. Krigen äro ju stora olyckor, men de kunna äfven hafva
nyttiga följder, likt stormar som rensa luften».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
