Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
gav plötsligt den svarta andra-hunden, som en gång hade
varit ledhunden, till ett skall på ett inbillat renspår, och
när man gjorde honom lös från pitun, rusade han på en
isklippa och sprang bort, liksom ledhunden hade gjort,
med seldonet på ryggen. Efter den betan ville ingen ta
ut hundarna igen. Man behövde dem också för någonting
annat, och det visste hundarna; och ehuru de bundos och
matades ur hand, voro deras ögon fulla av förtvivlan och
skräck. För att göra saken ännu värre började de gamla
kvinnorna att förtälja spökhistorier och berätta, att de
hade mött avlidna jägares andar, de jägare som hade gått
förlorade under den höst, som förebådade alla slags för-
skräckliga ting.
Kotuko sörjde över förlusten av sin hund mera än över
allting annat, ty om också en inuit äter ofantligt, så för-
står han också konsten att svälta. Men hungern, mörkret,
kölden och de ständiga påfrestningarna av väder och vind
togo på hans krafter, och han började höra röster inuti
huvudet och se folk, som ej längre funnos i livet. En natt
— han hade frigjort sig från spännet efter tio timmars
väntan framför ett »blint> sälhål och vacklade hem till
byn, svag och yr i huvudet — stannade han för att luta
ryggen mot ett rullstensblock, som av någon tillfällighet
kommit att, liksom en så kallad gungsten, bli -liggande
ostadigt på kant på en utspringande isavsats. Hans tyngd
rubbade stenens jämvikt, den rullade tungt över ända,
och när Kotuko sprang åt sidan för att undvika den, gled
den gnisslande och vinande efter honom utför isbranten.
Detta var nog för Kotuko. Han hade blivit uppfostrad
att tro, att varje klippa och varje rullsten hade sin ägare
(sin inua), som vanligen hade skepnaden av en enögd
kvinna, kallad tornag, och att när en tornaq ville hjälpa
en man, rullade hon efter i sitt stenhus och frågade honom,
om han ville taga henne till sin skyddsande. (I sommarens
tö rulla de av isen uppburna klippblocken och stenarna
från sina platser och glida ned åt alla håll över landet,
så att man inser lätt, hur föreställningen om levande
stenar har uppstått). Kotuko hörde blodet bulta i öronen,
liksom han hade hört det hela dagen, och han tyckte, att
det var stenens tornaq, som talade till honom. Innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
