Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
väl vetande, att Mysa aldrig skulle våga rusa till anfall
den vägen, och skrattade, i det han sprang, åt tjurens
vrede.
>Min kraft är inte alldeles slut, sade han. >Kanske
att giftet inte trängt till benen. Den där stjärnan där-
borta sitter lågt.> Han kikade stadigt på den genom sin
halvslutna hand. — »Vid den Tjur, som köpte mig fri,
det är Röda Blomman — Röda Blomman, vid vilken jag
vilade förr — innan jag kom till den första Seeoneeflocken!
Nu, sedan jag sett den, skall jag avsluta den här löpningen.»
Träsket slutade i en bred slätt, där ’ett ljus blinkade.
Det var länge sedan Mowgli bekymrat sig om människors
görande och låtande, men i natt drev honom skenet från
Röda Blomman framåt, som hade det varit ett nytt ville-
bråd.
>Jag skall gå dit och se efter, hur pass mycket Män-
niskoflocken har förändrat sig», sade han.
Utan att tänka på, att han inte längre befann sig i sin
egen djungel, där han kunde göra vad som lyste honom,
trampade han bekymmerslöst genom det daggtyngda gräset,
till dess han kom fram till hyddan, där ljuset brann. Tre
till fyra skällande hundar gåvo hals, ty han befann sig
i utkanten av en by.
> Åhå!» sade Mowgli, i det han satte sig ljudlöst ned
efter att ha uttstött ett djupt vargtjut, som tystade
byrackorna. »Vad som skall hända, händer. Mowgli, vad
har du vidare att skaffa med Människoflockens hålor?»
Han gned sig om munnen, ty han tänkte på den sten,
som hade träffat honom för många år sedan, när den där
Människoflocken drev bort honom.
Dörren till hyddan öppnades, och en kvinna stod och
spejade ut i mörkret. Ett barn skrek, och kvinnan sade,
halvt vänd inåt rummet:
Sov! Det vara bara en schakal, som väckte hundarna.
Snart gryr morgonen.»
Mowgli, där han satt i gräset, började darra, som om
han hade feber. Han kände väl igen den där rösten, men
för att vara säker ropade han sakta, själv förvånad över
hur lätt människospråket kom tillbaka:
>Messua! O, Messual>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
