Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Messua skrattade och satte fram kvällsvarden åt ho-
nom. Den bestod endast av några få grova kakor, bakade
över den rökiga elden, litet ris och en knippa sura, konser-
verade tamarinder — just lagom för honom att reda sig
på, till dess han kunde få sitt kvällsbyte. Lukten av dag-
gen i träsken gjorde honom hungrig och orolig. Han ville
fullborda sin vårlöpning, men barnet envisades att sitta
på hans arm och Messua ville ovillkorligen kamma ut
hans långa blåsvarta hår. Och så sjöng hon, medan hon
kammade, sjöng små enkla barnsånger, än kallande Mow-
gli sin son och än anropande honom att skänka barnet
litet av sin djungelmakt. Hyddans dörr var stängd, men
Mowgli hörde ett välkänt ljud och såg Messuas mun öppna
sig av skräck, när en stor grå tass stack fram under dörren
och Gråbror utanför lät höra ett dämpat, klagande gnäll
av ängslan och fruktan.
»Ut och vänta! Ni kommo ej, när jag kallade», sade
Mowgli på djungelspråket, utan att vända på huvudet,
och den stora grå tassen försvann.
»Tag inte... tag inte dina ... dina tjänare med dig>, sade
Messua. >Jag, ... vi ha allitd levat i fred med djungeln.»
>Det råder fred>, sade Mowgli, i det han reste sig. »Tänk
på den där natten på väg till Kanhiwara. Det fanns tjog-
tals sådant folk framför dig och bakom dig. Men riu mär-
ker jag, att inte ens i vårtiden glömmer djungelfolket
riktigt. Moder, jag går.»
Messua drog sig ödmjukt åt sidan — han var verkligen
den skogsgud hon hade trott — men när hans hand vilade
på dörren, vaknade modern hos henne, och hon slog sina
armar gång på gång kring Mowglis hals.
»>Kom tillbaka!» viskade hon. >Son eller icke son, kom
tillbaka, ty jag älskar dig — och se, även han sörjer.»
Barnet grät för att mannen med den blänkande kniven
ville gå sin väg.
»Kom tillbaka!» upprepade Messua. »Natt och dag
skall denna dörr aldrig vara stängd för dig.»
Mowglis strupe arbetade som om någonting ryckte i
dess muskler, och hans röst tycktes liksom frampressas
med våld, när han svarade:
>Jag kommer säkert tillbaka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
