Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är rysligt», sade Kotick, trampande vatten, då en våg
gick över honom, och återvinnande balansen med ett
propellerslag av sina fötter, som förde honom i stående
ställning några tum från den skrovliga kanten av en klippa.
»Inte illa gjort av en ettåring!» sade sjölejonet, som kunde
uppskatta skicklig simning. »Jag antager, att det är en
smula ruskigt ur din synpunkt att se det där, men om ni
sälar komma tillbaka hit år efter år, så få naturligtvis
människorna nys om det, och till dess ni kunna finna en ö där
aldrig några människor landa, kommer det där att ständigt
upprepas.»
»Finns det någon sådan ö?» frågade Kotick.
»Jag har följt paltoos (hälleflundrorna) under tjugu år,
och jag kan inte påstå, att jag funnit någon. Men hör på.
Du tycks ha en viss böjelse att inlåta dig i samtal med bättre
folk — om du skulle gå till Valrossön och tala med Sjötrollet.
Han vet kanske någonting. Men fläng inte i väg så där. Det
är en sexmilssimning, och om jag vore i ditt ställe, skulle jag
lova upp och ta mig en lur först, din puttefnask.»
Kotick fann rådet gott och simmade runt till sin egen
strand, kröp upp på land och sov en halvtimme under
oupphörliga ryckningar i hela kroppen, såsom sälar sova. Därpå
satte han rak kurs på Valrossön, en liten platt, stenig ö
nästan rätt nordost om Novastoshnah, alltigenom bestående
av klipprev och måsnästen, där valrossarna bodde i flock
för sig själva.
Han landade alldeles inpå gamla Sjötrollet, den stora, fula,
uppsvällda, finniga, tjocknackade, långbetade valrossen från
Norra Stilla havet, som aldrig har något skick,
undantagandes när han sover — som han nu gjorde — med sina
bakfenor halvt i och halvt utom bränningen.
»Vakna upp!» skällde Kotick, ty måsarna höllo ett
förskräckligt larm.
»Ha! Ho! Hm! Vad står på?» sade Sjötrollet och
nöp till den närmaste valrossen med sina betar, så att han
vaknade och denne slog den nästa och så vidare, tills de
alla voro vakna och stirrade åt alla håll utom det rätta.
»Hej! Det är jag», sade Kotick och knixade i
vågsvallet, ej olik en liten vit snigel.
»Nå! Må jag bli flådd!» sade Sjötrollet, och så tittade de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
