Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De ståtliga gatuprocessionerna, som anordnades
till Attis’ och Kybeles ära, gjorde naturligtvis ett
starkt intryck på massorna, men vida starkare var
dock den själsrörelse, som grep neofyten, så snart
han trädde in i templet. Gudinnan, vilken söker
liket av den älskade, som i blomman av sin ungdom
mejats ner likt gräset på marken, de sorgtunga och
blodiga festerna, vid vilka man oavlåtligt veklagade
över ynglingens grymma död, och sedan åter de
triumferande hymnerna och de glada sångerna, med
vilka man hälsade hans återinträde i livet — allt
detta talade till själens innersta. Men en ännu
starkare makt över sinnena hade de oändlighetsförhoppningar,
som voro förbundna med utövandet av
denna religion. Frygierna hade redan tidigt kommit
till tron på själens odödlighet, och liksom Attis
varje år dog och uppstod, skulle också hans troende
efter sin hädanfärd uppväckas till nytt liv. I en
av de heliga hymnerna till Attis’ lov sjöng man:
Hav tröst, I fromma, ty när guden räddad är,
Skall ock för Er ur nöden frälsning bli beskärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
