Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syn, så har den kristna humaniteten redan mycket
tidigt kringskurits och förlamats av politiska hänsyn [1].
De första kristna stodo visserligen främmande för
politiken och så väl till följd av sin kosmopolitiska
grundåskådning som på grund av Kristi ord till
Petrus förklarade de, att en kristen icke hade rätt
att bära vapen. Men denna principfasthet övergavs
mycket snart av de kristna, då de insågo att deras
religion ovillkorligen måste ändra åsikt på denna
punkt, om den skulle kunna bli statsreligion, och
redan år 314 fördömde ett kyrkomöte soldater,
som vägrade att göra krigstjänst. Sedan dess ha
de kristna kyrkorna alltid ådagalagt ett påfallande
intresse, när det gällt att hävda krigets berättigande.
Till en början förklarade man att kriget skulle föras
för en rättvis sak, om en kristen skulle få deltaga
i detsamma, men denna fordran övergavs snart; så
t. ex. utelämnades ordet »justa» (rättvisa), som
föregått ordet »bella» (krig) helt och hållet i 37:de
artikeln av den engelska statskyrkans
bekännelseformel. Särskilt det protestantiska prästerskapet har
varit och är ännu outtröttligt i att förhärliga kriget
som ett medel för att förverkliga guds höga
avsikter, ett nådemedel som leder till nationell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
