Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från gnisttelegrafstationen på Nordkap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksom jag. Ebbesen och de fyra andra karlarne äro däremot gifta
och ha egna hushåll.
Låt mig se! Det är i dag jämt fem år, sedan jag lämnade
flottan och tog den här kommenderingen. Den har inte varit någon
sinekur, och antagligen äro de norskar lätt räknade, som
skulle vilja förnöta sitt lif så långt borta i afkrokarne af världen
som vi.
Alla ha vi varit i flottan och stå där ännu för resten. Jag
har uppfostrat dem alla i yrket, och de ha anlag, alla utom
Övergaard.
För länge sedan skulle jag ha kört bort honom, men han är
gift och har barn, och man kan väl inte ställa familjen på bar
backe.
Han får uträtta handräckningsgöromålen för de andra. Någon
telegrafmänniska blir han aldrig. Det är min enkla åsikt.
Nu allarmerar apparaten, och Ebbesen tar emot meddelandet.
Man är väl nyfiken på väder och vind igen.
Men nej! Det låter, som om något annat stode för dörren.
Jag måste se hvad det är, ty en inre aning säger mig, att nu
skall förklaringen komma.
»Till gnisttelegrafstationen på Nordkap.
Krig utbryter antagligen närmaste tiden. Håll noggrann utkik
på Hvita hafsflottan, hvilken befaras ha lämnat hamnen på
väg till Norge. Meddela ofördröjligen alla iakttagelser, äfven de
minsta, ty de kunna vara af vikt.
Fjestad.»
Det går rundt i mitt hufvud. Var detta alltså det okända,
som nalkades!
Men Norge skall veta att värna sig, och hvar man skall vara
på sin vakt. Äfven vi skola skrida till arbetet.
Jag öppnar fönstret och ropar åt Neerman och Basswiik att
kalla hit kamraterna genast.
»Vi ha krig!» ropar jag för att sätta lif i benen på dem.
Övergaard gapar af förvåning och rör sig ej ur stället. Underrättelsen
har kommit för plötsligt för honom, och han kan inte
fatta mina ord.
Kamraten rycker honom i armen.
»Vi ha krig, du Övergaard», skriker han, och hans röst låter
allt annat än sorgsen. »Hurra för gamla Norge!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
