Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från gnisttelegrafstationen på Nordkap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu vaknar äfven Övergaard till lifs. Han hurrar han också,
men hurraropet har inte samma klang som Basswiiks.
Därpå bär det af i språng för att hämta de andra.
En kvarts timme senare stå de församlade inför mig och
Ebbesen.
Fruntimren ha kommit med, men af respekt stannat vid
dörren.
Sejerbergs hustru har till och med tagit barnen med sig. Enligt
mitt förmenande tanklöst gjordt, men jag uttalade inte mitt
klander.
»Vi ha’ fått underrättelse, att krig med Ryssland kan väntas
när som helst», börjar jag mitt tal. »Också behöfver jag väl
knappt uppmana er att genom fördubbladt arbete gagna fosterlandet.
Alla man på sin post, blir vår nuvarande lösen.
Det är intet hvardagsgöra, som väntar oss, så mycket I veten.
Om sömn blir det knappt fråga.
Ni, Ebbesen, ser till, att karlarne få ut sina karbiner från
förrådet jämte ammunition.
En man skall ställas på post på utkikstornet och en här vid
ingången till telegrafrummet.
Vi anse oss fullt mobiliserade från och med detta ögonblick.
Ni, Övergaard, måste också på vakt. Er hustru får öfvertaga
handräckningen.
Ha ni förstått mig?»
Ett enhälligt ja lyder till svar.
»Ebbesen, indela dem i vakter!» befaller jag och återgår till
mina anteckningar.
Det är svårt för mig att fästa mina intryck på papperet. Var
det glädje eller sorg, som tog öfverhanden?
Sorg skulle det ha varit, om jag ett enda ögonblick misströstat
om utgången, men något sådant kunde ej gärna falla mig in.
Vi skulle säkerligen segra till slut, tack vare vår flottas och armés
duglighet och de gynnsamma topografiska förhållandena.
Skärgården var en enda befästning, och Norges höga fjäll voro
lika många fort, ointagliga, då de besattes med tappra män.
Våra gutter komme säkerligen att slåss till siste man. De
hade alltid visat sig tappra och skulle nog inte svika nu heller.
Manskapet hade lämnat rummet, sedan Ebbesen utdelat sina
order.
Det dröjde inte många minuter, innan Hansen syntes klättra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
