Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyske ministerns i Kristiania rapport till sin regering af den 8. augusti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En rysk familj, Varenka, hade slagit sig ned vid Karasjokelven
(Tanaelv), och där brutit skog, så att ett uppodladt område så
småningom uppstod. Man hade försiktigtvis hört sig för hos
myndigheterna, om detta mötte några hinder.
»Nej», förklarade man, »blott man hölle sig tillräckligt långt
borta från Asebakti, dvs. på två norska mils afstånd från denna ort.
Efter fem års tid fordrade de norska myndigheterna skatt,
hvilken villigt erlades af Varenka. Denne var nu fullkomligt säker
om hemortsrätt.
Tre år därefter kom plötsligen länsmannen och befallde
honom afflytta.
»Men jag har ju bott här i åtta år och ingen har sagt något
om det? invände mannen.
»Har ni köpebref på gården?» frågade lagens representant.
»Nej, men jag frågade, om jag fick slå mig ned här, innan
jag började rödja.
»Har ni papper på det?»
»Länsman kommer väl ihåg den saken?» löd den arme
mannens fråga. Han började nu frukta att få gå från gård och hem.
»Det mins jag inte», svarade länsmannen kärft.
»Men jag har ju betalat skatt de sista tre åren», invände
kolonisten.
»Naturligtvis, det var inte mer än rätt och billigt.»
»Då får jag väl bo kvar också?»
»Nej, ni skall genast afflytta.»
»Kan jag inte få arrendera området? Det är ju kronomark
och tillhör inte någon enskild person.»
»Stå nu inte och bråka längre! Ni skall flytta och därmed
basta. Huset får ni ta med er, om ni vill.»
»Huru skulle jag kunna det?» utbrast Varenka bittert. »Och
hvart skall jag flytta? Här har jag brutit mark och hunnit så långt,
att vi nu kunna lefva af nyodlingarna. Var barmhärtig och låt
mig få stanna kvar! Jag har ju familj, och för den ber jag. Goda
grannar ha vi varit med alla, och detta kan en hvar intyga.»
»Prata inte, gubbe! Jag har fått mina order. Se så, ge er
iväg! Anstånd får ni i fjorton dagar. Äro ni inte borta till dess,
vräkas ni.»
Varenka har personligen berättat mig händelsen. Han sålde
huset och reste med familjen hit till Kristiania för att klaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
