Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverrumpling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag kunde inte skrika.
Munnen var som fastlåst i kramp. Kanske var det
förskräckelsen, som höll mig fången.
De norska guterna fortsatte sin framryckning, och jag tyckte
att jag såg en hjord, som leddes till slakt. Några oartikulerade
ljud hördes från min strupe, hvilket föranledde posten att ge mig
ett slag med gevärskolfven och att sikta mot mig.
Nu befunno sig de våra framme vid gården.
Med detsamma brakade det löst från ryssarnes skyttelinjer.
Jag såg dussintals af mina landsmän falla redan för första salvan.
De andra stodo alldeles rådlösa och visste inte hvad de skulle
göra, öfverraskade som de voro.
Därpå kom paniken.
En del vände sig om och sprungo tillbaks samma väg som
de kommit. De plockades ned af ryssarne, där de sprungo gatlopp.
De, som befunno sig söder om gården, räddade sig in i
Storskogen, men det var högst en tredjedel af hela styrkan. Andra
försökte att skjuta tillbaka, men deras eld gjorde inte stor verkan.
Huru mycket det än smärtade mig att tillstå, så var
nederlaget dock fullständigt, och ett förskräckligt nederlag var det.
Posten hade också gått fram till krönet för att se på. Han
kom ej tillbaka och såg så ifrig ut, att jag hade anledning tro
honom bli borta en bra stund.
Nu om någonsin skulle vi söka att rädda oss.
Jag rullade mig bort till min hustru.
»Vänd hit ryggen! »befallde jag henne. »Jag skall lossa
knutarna på repet.»
Hon lydde genast, och med mina starka tänder lyckades jag
verkligen lossa fängslet. Det var nu en småsak för henne att ta
bort de stumpar man bundit om hennes ben.
På så sätt blef hon fri.
Det dröjde ej fem minuter, innan pigan och jag också fått
våra band lossade, och sedan kröpo vi ned för branten och sprungo
allt hvad vi orkade norrut, tills vi funno på gångstigen, hvilken
vi följde.
Barmhärtiga människor togo hand om oss, när vi uttröttade
och uthungrade kommo till människoboningar.
Efter hvad vi erforo hade omkring hundra man af det norska
kompaniet stupat eller blifvit tagna tillfånga. Resten hade på
skogsstigen lyckats komma undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
