Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När Trondhjem föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på att förflytta sina trupper österut för att afvärja det hotande
anfallet.
Från den punkt, där jag stod, hade jag staden i praktfullt
panorama framför mig. Likt en ofantlig orm slingrade sig
Nidelven genom staden. Det rådde nu lif och rörelse på gatorna.
Ett tåg slingrade sig fram på banan. Det räknade 25 vagnar,
alla öfverfyllda med passagerare, skrämda trondhjemsbor, hvilka
sökte räddning och säkerhet längre söderut.
Äfven landsvägarna voro fyllda med flyktingar. Fordon af
alla slag belamrade vägarna, kavalleriordonnanser sprängde
omkring i alla väderstreck, och en lång rad infanterister syntes
marschera norrut från skansarna vid Buraas, Brandhaugen och Rystad.
Öster om Trondhjem kommer tragedien att utspela sig.
Då slog mig med ens tanken, att förbindelsen med Sverige
var afskuren. Den vägen kunde jag inte taga. Och hem måste
jag. Min själftagna permission kunde kosta mig dyrt, om jag
inte komme undan i tid.
Här var ingen tid att förlora. Jag skyndade utför berget, och
återfärden gick betydligt raskare än uppstigningen. Snart befann
jag mig på landsvägen och stötte ihop med en infanteriafdelning,
som marscherade till staden!
Jag följde efter kön. Ingen tilltalade mig. Alla voro
synbarligen upptagna af sina egna tankar.
Det var mig ett nöje att studera karlarnes ansiktsuttryck.
Sådana de nu sågo ut, skulle de också ha sett ut, om vi fått krig
1905. Jag erinrade mig vignetten till en bok »Paa grændsvagt»,
utgifven samma år af en norsk kapten: segervissa landstormsmän,
som glada marschera ut mot den förhatliga svensken, under det
att mödrar och barn med stormande jubel hälsa de aftågande.
Huru annorlunda var inte den syn, som tedde sig för mina
ögon, när kompaniet marscherade in i staden!
De flesta af de mötande voro så sysselsatta med sina egna
angelägenheter, att de inte skänkte truppen ens en blick; andra
åter rusade fram till officerare och manskap med tusen frågor,
hvilka ej kunde besvaras.
Särskildt erinrar jag mig en episod.
En äldre herre frågade en af officerarne, när kompaniet
passerade telegrafen, om han trodde, att staden skulle kunna hålla sig.
»Nej, det tror jag inte», upplyste den tillfrågade. »Vi äro
fullkomligt blottställda för ett bombardemang från den ryska flottan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
